Så tuktas ett lejon (1968)

Filmad pjäs? Svårslagen sådan i så fall.

- Tja, alla familjer har väl sina upp- och nedgångar…
Hon har säkert rätt. Men kanske inte lika mycket av den varan som den här illustra klanen. Engelska kungahuset i slutet av 1100-talet. Hon är drottningen Eleonora av Akvitanien, vars gemål är kung Henrik, med numreringen Den Andre av England. Deras inbördes förhållande, att döma av den här teatraliska men livfulla skildringen, är med mer modernt språkbruk en smula problematiskt. Hatkärlek är nog en fungerande definition.

De älskar att hata varandra. Och hatar att de kanske en gång verkligen har älskat varandra. Samtidigt är kontentan efter två timmar att de har svårt att leva utan varandra, även om de lever åtskilda stora delar av tiden. Och det är inte den enda konfliktytan här. Epoken ifråga, känd för korståg och konfrontationer mellan kungahus, furstar, påvar och andra potentater, riddare och rövarband, är enkelt uttryckt inte känd som den mest fridfulla i historien. Vilka perioder i historien man nu skulle kunna kalla genuint fredliga…

Härskaren Henrik II (1133-1189) av huset Plantagenet är för eftervärlden kanske något mindre legendarisk och omtalad utanför England än sina sedermera, på olika sätt, sägenomsusade söner. Två av dem heter Richard och John. En heter Geoffrey. Enligt historiska källor hade de ytterligare några avkomlingar, men det här utspelas i en tid när livet ibland begränsas och avkortas av omständigheterna. Och alla ryms inte i den här skildringen, där ingen av karaktärerna/kombattanterna är okomplicerat heroisk eller simpelt skurkaktig. Vi möter en dysfunktionell familj där mor och far är oense om vem av ättlingarna som borde ta över tronen när det väl blir dags för det. Kungen lever öppet med sin senaste unga älskarinna. Högst uppenbart har han haft flera flirtar förut, men den här kanske han till och med kan tänka sig ingå äktenskap med, vilket i sammanhanget skulle vara ett stort steg jämfört med att ’bara’ hålla konkubiner vid sidan av en fru han kanske en gång verkligen haft känslor för, men lika gärna kan ha gängat sig med av strategiska skäl och av lika strategiska skäl inte kan göra definitivt slut med. Några århundraden senare skulle en engelsk regent med samma förnamn faktiskt göra slag i saken och officiellt göra slut med inte bara sin första hustru utan även med påven. Och i processen starta en saftig såpopera med sammanlagt sex äktenskap under sin livstid. Men det är en annan historia.

Efter en inledning mestadels utomhus där familjemedlemmarna introduceras, utspelas, eh, lejonparten innanför stenslottets murar. Ensemblen utgör en provkarta på framförallt brittisk teateradel, inklusive några som redan då gjort sig ett namn och andra som definitivt etablerade sig i branschen senare. Peter O’Toole som kungen är ändå det självklara navet, inte minst i de återkommande verbala slagväxlingarna med hustrun, förkroppsligad av en av 1900-talets verkliga fixstjärnor på filmduken, Katharine Hepburn. Båda får ypperliga möjligheter att briljera i kraftfulla, alternativt bittra tirader liksom dynamiska dialoger med dräpande repliker. Helheten ser på nästan alla sätt ut som en filmad pjäs. Men med skickligt avvägd visuell inramning. Inte för påträngande och inte för intetsägande. Allt för att framhäva vad som händer i de intima uppgörelserna. Här finns drag av spring i dörrar-fars mitt i vredesutbrotten och det svänger fort mellan nära döden-ögonblicken och avspänningskomiken kring relationer av typen ’vi kan inte leva tillsammans och inte isär’…

Av de vid tiden yngre förmågorna lär du ganska snart känna igen Anthony Hopkins som Richard, den sedermera kraftigt mytologiserade krigarkungen som egentligen aldrig tillbringade särskilt mycket av sin styrelsetid i hemlandet. Och som för många andra har hans hjältegloria alltmer hamnat på sned i senare skildringar. Men som jag redan antytt, han framstår inte direkt som en fullkomlig hedersknyffel eller en idealisk blivande kungagestalt i den här berättelsen, som även introducerar en fransk yngre monark, med aningen bekanta anletsdrag. Bland annat från James Bond-uppdrag i slutet av 1980-talet (vilket inte lär vara hans egen favoritroll i karriären); Timothy Dalton - at your service.

Stramt och behärskat filmad men livfullt agerad med svårslaget spetsigt manus och skarpa dialoger. Det ser nästan bokstavligen ut som ett dygn av aldrig sinande konflikter och motstridiga känslor i ett hov med starka inre spänningar, i ett örike som vid den här tiden egentligen är mer av en avkrok än ett reellt maktcentrum i Europa. En absorberande version av något som kanske kan ha utspelats och och bidrar med en intressant dimension åt alla andra berättelser från samma tid man nästan ofrånkomligt exponerats för. De försöker inte ens få det att se ut som strikt socialrealism eller den absolut sannaste bakgrundshistorien. Men ”Så tuktas ett lejon” är extremt välskriven med två drivande huvudrollsinnehavare som tillåts sväva ut och verkligen äga sina respektive luftrum. Det kanske är den gamla skolans filmmakande, producerad i slutet av det svängiga 1960-talet. Men det värker och vibrerar. Och saknar alltså inte heller humor. Livet var sannolikt inte bättre förr för de flesta, särskilt inte under Medeltiden. Men vissa filmer har helt enkelt en kvalitet som ett antal decennier senare skulle vara svår att återskapa med samma elegans. Vad den nu exakt består i.

© Johan Lindahl
2022-03-25

Originaltitel: The Lion in Winter
Storbritannien/USA, 1968
Regi: Anthony Harvey
Med: Peter O'Toole, Katharine Hepburn, Anthony Hopkins, John Castle, Nigel Terry, Timothy Dalton, Jane Merrow, Nigel Stock, Kenneth Ives

Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 1970-01-08
Teman: Medeltiden

Ingår i följande teman

Sök