Army of the Dead (2021)
Överdos av allting. Som väntat.
Ska man uppmuntra honom? Den frågan har ställts om ett antal kontroversiella kulturmän genom åren. Inga namn (Michael Bay, Uwe Boll, Ernst Kirchsteiger…etc). Vad gäller Zack Snyder finns förvånansvärt många som var beredda att lägga fyra timmar på hans ursprungliga vision av någon serietidningshistoria som han tidigare lämnat ifrån sig och sedan återupptagit arbetet med. En annan historia. En annan gång. Redan det här kan vara lite avskräckande. Närmare två och en halv timmes orgie från en utgångspunkt som både erbjuder lockelse rent visuellt och showmässigt - eller är fullständigt fasaväckande om man tänker på allt Snyder skulle kunna frestas använda konceptet till. Zombier. Mer zombier. Själva utbrottet av dessa i Las Vegas (av alla roliga platser på jorden) klaras av första kvarten, delvis ackompanjerat av glada, käcka Las Vegas-showtunes. Sedan kommer efterdyningarna. En före detta hjältefigur på dekis får uppdraget att samla ihop ett gäng oförvägna äventyrare som ska ta sig in i den avstängda före detta nöjesmetropolen där de odöda nu regerar och bryta upp ett kassaskåp, för en välbemedlad medborgares räkning. Möjligen också en person i maskopi med andra mäktiga individer.
Mycket pengar i potten, vilken kan vara motiverande. En (alltför generös) portion av filmen ägnas åt hopsamlandet av sagda ensemble. Deras personligheter förväntas kollidera och bidra med avspänningskomik mitt i det utdraget uppsvällda och testosteronstinna äventyret. Som sagt, Snyder vet hur man drar ut på saker när ingen hindrar honom. Kanske försöker han säga något intressant mellan varven. Här finns karantänläger för personer som misstänks kunna vara potentiella zombier, vilket främst liknar en metafor för flyktingläger överhuvudtaget. Där finns människor som vill ut, en och annan otrevlig lägervakt och en volontärtjej med personlig koppling till ledaren för gruppen som ska ta sig in i det där kassavalvet. Komplext eller hur?
Väl inne på det förbjudna området kommer den utvalda ’turistguiden’ på tanken att introducera något viktigt: härinne finns ett gäng odöda som inte alls bara drar benen efter sig och hasar fram. Nej, de springer och hoppar vigt och har
organiserat sig inne på området. En sak till: inplanerad kärnvapenbombning av hela området är planerad till 4 juli, med något dygns marginal efter att gruppen förväntas utföra sitt uppdrag.
Tidsfrister och explosioner, kakofoni och kvasifilosofi. Folk diskuterar och uttrycker sig mer omständligt än de egentligen har tid med. Tvivelaktiga beslut fattas. Ett eller annat emotionellt fader- och dottersamtal i regi av den inte direkt odiskutable mästaren på det området. En tigerzombie! Dolda agendor i gruppen som både ska göra ett litet uttag, eventuellt rädda några förlorade själar och eventuellt andra saker. Det har yttrats en del begripliga tveksamheter kring regissörens musikval. Men om inte annat kan jag småle när ”Do You Really Want to Hurt Me” med Culture Club plötsligt ljuder ur högtalarna i en hiss mitt under den massaker som raiden utvecklas till.
En överdos av allting. En huvudrollsinnehavare (Dave Bautista) dynamiskt uttrycksfull i paritet med kassavalvet som ska öppnas. Men egentligen kanske inte krävs mycket mer. En svindlande blandning av sentimentalitet och sarkasm på gränsen till ren cynism. Regissörens allmänna ideologi eller människosyn har aldrig varit riktigt enkel att fastställa. Exakt vad poängen är med allt är fortfarande oklart. Men någon form av brutalt underhållningsvärde finns ändå här i bråten.
© Johan Lindahl2021-07-17