1939 (1989)

Långt om Sverige under, eller snarare bredvid, kriget

En irrande men inte usel film kanske gör sig förtjänt av en dito recension? Mycket nöje:

"1939" är berättelsen om en flicka från landet som medan världen står i brand far till storstaden och finner både vänskap och äktenskap. Eller berättelsen om ett land som stod utanför när de andra valde sida. Vore man tyken kunde man också säga att "1939" är en av de filmer som lärt svenska folket att frasen 'den dyraste inhemska produktionen någonsin' inte är någon garanti för mästerlighet. Jag har i alla fall för mig att det var så säljsnacket gick.

Men uppgiften är heller inte lätt: att göra svensk andra världskrigsfilm. Med tanke på flatheten och undfallenheten som präglade svensk utrikespolitik under den konflikt som fortfarande fascinerar och förfärar både historiker och folk i allmänhet, så är det förstås inte helt lätt att skalda ihop något både trovärdigt och häftigt på temat Sverige under kriget. TV-serien "Någonstans i Sverige" använde omständigheterna på ett ganska ärligt sätt, men med den oundvikliga följden att det inte blev direkt superhäftig TV av det hela. Här byggs delvis en annan sorts dramatik, men inte nödvändigtvis särskilt spektakulär sådan.

Göran Carmback var ett nästan oprövat regissörskort. Han hade bara bossat över ett par Lindgren-serier (som sedan följdes av fler, tillsammans med ett otal avsnitt av "Tre kronor"). Ett djärvt val, kan tyckas. Att bränna (host) 30 miljoner kronor på ett manus av Brasse Brännström kan förstås också tyckas modigt. Jens Fischer fotade i ungefär samma stil som på de Bullerby-serier han tidigare jobbat på - och det är faktiskt inget ont i det, för de ser bra ut. Och de där pengarna, de anas faktiskt på duken.

Inledningen av "1939" känns på sitt lite anonyma vis ganska lovande. Ett par systrar på landsbygden i Värmland nära norska gränsen (vilket knappast avslöjas av några dialekter i filmen) cyklar förbi en samling omatchat klädda soldater. Bönder lyssnar på Per-Albin Hanssons radiotal om det 'ohyggliga som hänt' (invasionen av Polen). Ett tåg lastas med värnpliktiga och vapen. Någon manar svenskarna att ta till vapen för Finland, vars sak fortfarande ansågs vara vår. En far åker till fronten och lämnar de ganska stora barnen. En häst blir krigets första offer. Det är en episodisk inledning på en lång film som ganska länge kommer att kretsa kring den idylliska gård som den nämnde fadern fått lämna för att tjäna riket långt upp i norr. Här finns nästanvuxna dottern Annika (danska Helene Egelund), brorsan som är 'strakbent' och på gott och ont slipper bli inkallad samt mystrevliga farfar (Per Oscarsson).

Episodisk, ja. Något händer och sedan (ospecificerat hur långt senare) händer något mer. Som att familjens lada rekvireras för att inhysa ett gäng svenska soldater, vars första uppdrag blir att avväpna norska diton. Eller att de får se tyskarna skjuta en flykting vid den lilla bäck ute i skogen som markerar gränsen till ockuperade Norge. Annika reagerar väldigt kraftfullt på händelsen men i nästa klipp simmar hon i en sjö och verkar ganska glad. Lite hattigt och dattigt, kan berättandet tyckas, men scenen med spärrballongen ute i skogen är riktigt härlig. Under tiden presenteras karaktärer, i väntan på att de ska få ett rejält dramaturgiskt jobb. Den obligatoriske tyskvänlige mannen, här handlarn med det omysiga leendet (Mats Bergman). Den muntre men ganska handlingskraftige trixaren Harald (Johan Ulvesson ). Far kommer hem på permission, förändrad av en tragedi som jag inte lyckats hitta i historieböckerna men kanske finns där någonstans. I filmen skildras den som en stiliserad och inte helt lyckad budgetsekvens som kunde ha funkat bättre med lite mer slipad klippning.

Så värst mycket 1939 blir det för övrigt inte. Redan nån kvart in i filmen rapporteras det om anfallen mot Norge och Danmark och vi har sålunda nått 1940. Kanske valdes titeln allra mest för att det vid filmens premiär var femtio år efter utbrottsåret. Det berättas långt om länge i en räcka nyckelscener, fulla med fager natur och förklarande dialog. Å andra sidan är det knappast sämre gjort rent berättartekniskt än "1900", som av vissa betraktas som något slags klassiker. Att inte förlita sig på datumskyltar i bild utan istället servera tidsmarkörer med hänvisningar till händelser som Horsfjärdskatastrofen är ju egentligen helt rätt, men gemene tittare kan lätt känna sig kronologiskt vilsen.

Harald visar sig ha mer för ögonen än snöd vinning när Annika kommer på honom med att hjälpa de norska upprorsmännen att anskaffa vapen. Efter den episoden flyr han över gränsen och Annika har ännu mindre som håller henne kvar i trakterna. Till Stockholm bär det sålunda av för Annika (lämpligt nog har hon redan den rätta dialekten), som där blir servitris och träffar en ung Helena Bergström och en ung och Stilig Per Morberg. Bor gör hon hos släktingar, till exempel en kommunistiskt lagd kusin. Huvudstaden känns med hjälp av valda vinklar, nybyggen och gamla kvarlevenskaper riktigt 40-talig, i alla fall i en 70-talists ögon.

Det går inte undan direkt, men det är inte helt statiskt. Det är inte dåligt. Det är bara inte särskilt intressant. Annika styrs av andra till jobb och situationer och ler blitt och fåordigt mest hela tiden. Om kravet på en bra karaktär är att den har en drivkraft så är hon ingen vidare sådan. Men hon kanske bara är tänkt som ett medium att betrakta eran genom.

Det triviala går inte förlorat på karaktärerna:
"Det är som om det inte vore krig", konstaterar Berit efter en flamsig katastrofövning. "Som om vi försökte gömma oss för allt ont."

Men kusin Hans hamnar i alla fall i arbetskompani på grund av sina "farliga" åsikter och Annika hamnar i en relativt obehaglig förhörssituation, där Tomas von Brömssen spelar snäll snut. Och Harald har knappt dykt upp i Stockholm förrän han får henne att gömma en norrman. Och kökschefen på Gillet är ju faktiskt snudd på ondskefull. Och judiske Franz, som slavar på samma restaurang, har en dotter kvar i Tyskland. Så allvaret gör sig påmint, även om det låter sig blundas för av dem som vill. Och vid ett tillfälle fälls det riktiga bomber över Stockholm!

Och Bengt, är han verkligen så fin och go som han verkar? Hans familjs företag går ju bra trots kriget ... Och familjen själv är verkligen ett kapitel för sig. När eventuell blivande svärfar tar med affärskollegorna till just den restaurang där hon är servitris klaffar det mesta i en härligt enerverande scen. Ja, av slikt stoff bygges drama när folk egentligen inte behöver kämpa för sina liv. Men det är också en film där man genom tidsförkortningar kan låta folk vara tillsammans i flera år utan att egentligen veta det viktigaste om varandra. Hur aningslös ska Annika föreställa egentligen? Eller vet hon ungefär vad nya släkten går för men väljer att blunda för det? Plötsligt spetsas allting till, det där med tyskvänligheten, men det verkar inte ha föregåtts av några samtal om viktiga ting.

Alla håller inte Per Oscarssons klass men det är verkligen ingen kalkon. Egelund är bitvis riktigt bra och har faktiskt närvaro, under de förutsättningar rollen ger. Bergström och Morberg känns proffsiga redan i unga år. Flera scener är riktigt välfungerande. Med det konsekvent fina fotot kan sådant ändå räcka en bit. Som när Annikas far pratar om den "nya tiden", stående vid en gärsgård i sommarkvällen med arbetshästen lojt traskandes i bakgrunden.

Slutet känns ändå närmast snöpligt. Hade inte alla dessa återkommande karaktärer mer att uträtta? Nej, kanske inte. De är ju svenskar under andra världskriget ...

© Anders Lindahl
2021-06-09

Originaltitel: 1939
Sverige, 1989
Regi: Göran Carmback
Med: Helene Egelund, Helena Bergström, Per Morberg, Ingvar Hirdwall, Anita Ekström, Per Oscarsson

Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2021

Ingår i följande teman

Sök