Kvinnan i fönstret (2021)
Vad hände? Och vem ska man tro på?
Nej, de hymlar inte med inspirationskällorna. Det råder aldrig någon tvekan om att de har sett Hitchcocks ”Fönstret åt gården” och förmodligen en del annat i samma anda, ett antal gånger om. Och det är ingenting fel med det. Det här är en psykologisk thriller i den gamla goda skolan. Vem ska man tro på när allt är så här - egentligen? Ja, här är kärnfrågan: vi har en huvudperson som det är lätt att sympatisera och till och med empatisera med, men som
kanske inte är den mest pålitliga betraktaren eller det mest trovärdiga vittnet.
Vi får inte reda på alla de bakomliggande problemen redan från början, men Anna Fox (Amy Adams) har bevisligen flera sådana. Likt den traumatiserade Sigourney Weaver i seriemördarthrillern ”Copycat” för 20-talet år sedan, håller hon sig inomhus. Agorafobi är förklaringen. Anna träffar någon terapeut regelbundet, kommunicerar till viss del via telefon och presenteras vid något tillfälle själv som barnpsykolog. Men de sociala kontakterna tycks begränsade. Däremot är hon nyfiken på sina grannar. Inte minst den nya familjen som flyttat in i huset mittemot. Hon har sina sätt att kartlägga omgivningen och nyfikenhet i sig är bra, enligt hennes egen terapeut. Men det kanske kan bli för mycket av det goda?
Komplikationerna kommer slag i slag. En familj som verkar ha interna problem, en son i tonåren som har svårt att dölja att något inte är som det ska. Frun i familjen susar in och stiftar bekantskap med Anna men inte heller hon vill diskutera allting och byter elegant ämne när det bränner till. Anna har en inneboende nere i källaren som kanske också har sina hemligheter. Patriarken i huset bredvid verkar väldigt kontrollerande och visst luskar Anna fram en del misstänkta omständigheter från hans förflutna. Men hur är det med hennes eget förflutna? Och tillbaka till kärnfrågan: vad och vem ska vi tro på här?
”Kvinnan i fönstret” är en händelserik, listig och lustfyllt överraskningsjagande mysrysare av, just det, gamla skolan. Tungviktarna finns med där i rollgalleriet, men majoriteten är, räknat i rena minuter, i bild sammanlagt ungefär lika mycket som Amy Adams på egen hand. Det är med henne det bär eller brister. Intrigvändningarna är givna inslag som en sådan här
whodunnit-historia ska ha, garnering och gravyr i en story som
måste ha en central karaktär vi bryr oss om oavsett om vi litar på henne fullt ut. Och det där är ju Adams oftast bra på. Frågan är i förbigående sagt om inte den mest frekventa birollsinnehavaren är katten med klurig uppsyn som är Annas ständiga sällskap utom när han försvinner iväg på små utflykter runtom i huset. Kanske inte den objektivt sett gulligaste nuna som setts på en katt någonsin, men alla gillar katter generellt, eller hur?
© Johan Lindahl2021-06-16