Sky Rojo - säsong 1 (2021)
Troligen för mycket av allting men ändå värt en resa
Undan går det. Nästan hela tiden. Förpackat i åtta avsnitt gånger knappt en halvtimme i snitt. Inte mycket tid att reflektera under tiden eller att för den delen tråkas ut. För det står aldrig still - en av styrkorna med spanska ”Sky Rojo”. Svagheter finns definitivt. Går det inte lite
för fort? Och är det inte så att cocktailen av kritik mot manschauvinism och ett misogynt samhällssystem parat med gladlynt underhållningsvåld haltar en smula? Jo, det här är en serie som äter kakan helhjärtat, samtidigt vill kasta ut den, ha den kvar och krossa den och dra ut all sötma och allting man kan ur den - samtidigt.
Tre prostituerade; alla tre trötta på sina liv som kretsar kring en rätt exklusiv klubb efter omständigheterna, men med arbetsvillkor som de flesta vanliga löntagare knappast hade accepterat. En olycksalig kväll går allt överstyr och de tvingas fly därifrån. På flykt befinner de sig sedan större delen av tiden, medan deras nätt och jämnt vid liv varande boss börjar repa sig och skickar ut sina hejdukar för att återbörda dem till fållan. Eller något värre. Längs vägen lär vi känna både kvinnorna och deras förflutna i tillbakablickar, blir varse hur livet på klubben egentligen varit och hur deras förehavanden hänger ihop med de två bröder som anlitas av chefen att jaga rätt på de förrymda anställda, eller snarast slavinnorna.
”Sky Rojo” är knappast en reklamfilm för sexklubbar, men erbjuder ändå glamour och starka sprudlande färger, hedonism och häftiga åkningar. Fakta i förbifarten: fyra av tio spanska män köper sex någon gång ibland. Inte definierat hur ofta. Sant eller inte - vad vet jag? Det mesta i budskapsväg levereras längs vägen i förbifarten och innebörden får man reflektera över mellan avsnitten. Medan dessa pågår är det flitigt bilåkande, livshotande lägen, gruvliga gräl och desperata lösningar på ständiga nyuppkomna kriser som kräver all uppmärksamhet.
Chefen som kallas Romeo (av alla tänkbara namn) tecknas som en cynisk men ändå på sitt sätt rationell råkapitalist som ser en marknad och exploaterar den. Kvinnorna på golvet hämtas från spanska hemterritoriet såväl som olika delar av Latinamerika, med hjälp av diverse utpressningsmetoder och hållhakar. De tre som rymt har sina historier och orsaker till att ha hamnat där. Detsamma gäller de två bröderna som utgör hantlangare och utför diverse brutala dåd, men ändå på blir mer begripliga efterhand eftersom de också har sin speciella historik. Ingen här är fullständigt psykiskt stabil och kunde knappast vara det heller under omständigheterna. Men människor är motsägelsefulla och det är något som serien gång på gång hamrar in. De är både brutala och bräckliga. Ibland oerhört listiga med kort betänketid, andra gånger fattas beslut som är häpnadsväckande ogenomtänkta och mest konstruerade för att handlingen ska fortsätta i en viss riktning.
Som sagt, håligheter finns. Men i förmågan att hålla motorn igång, sällan tappa tempo och samtidigt strö ut diverse tankekorn är det ändå kanske värt resan. Jo, jag tycker det. En lätt bisarr moralkaka med makabra inslag och svart humor serverat på ett sätt som i alla fall inte skulle se ut på samma sätt i svensk regi. Söder om Pyrenéerna är temperamentet och tonläget ett annat, med sina för- och nackdelar. Men efter de här åtta avsnitten som avslutas med något som inte kan kallas annat än klipphängare, vill jag ändå fortsätta veta hur det går för de tre rymmarna och deras förföljare.
© Johan Lindahl2021-05-30