Malcolm & Marie (2021)
Elektriskt relationsdrama i minimalistisk miljö
Det borde vara den bästa kvällen någonsin. Hans långfilmsdebut som regissör har haft premiär, de har båda varit där och frotterat sig med kultureliten, svarat på artiga frågor i vimlet och varit allmänt i centrum. Nu tillbaka till ett fashionabelt hus modell större - utlånat eller skänkt av filmbolaget, den detaljen är inte riktigt glasklar. Mer klart är att det existerar underliggande problem i deras relation. Problem som kommer att rullas upp och radikalventileras från och till under ett antal timmar den här natten. Som skulle handla om att fira på två man hand…
Det är klart, att han i hastigheten glömde tacka sin flickvän för hennes bidrag till framgången är troligen en legitim källa till missnöje. Som han beklagar. Misstag inträffar, men det här blir den tändande gnistan för alltmer upphettade diskussioner under nattens gång. Det är mycket det handlar om. Det är inte så mycket det
inte handlar om. För all del, deras referensramar kretsar påfallande mycket kring den bransch där de båda i princip håller till, samtidigt som hon inte riktigt är en del av den på samma sätt som han - längre. De har en vådlig väg bakom sig. Hon har haft missbruksproblem, ett bärande tema i pojkvännens debutfilm. Hur mycket handlar om henne egentligen? Hur många av idéerna var hans? Vad har de genomlevt tillsammans och hur såg deras respektive liv ut innan dess?
Filmen lyckas under en serie vulkanutbrott till meningsutbyten kamma genom rasism, genderperspektiv, vem som har rätt att berätta vilken historia, klassamhälle, privilegier - och filmkritik. Här gödslas med namn från filmhistorien samtidigt som dialogen studsar mellan idébyggen, kulturella teorier och deras egna högst akuta känslomässiga spänningar. Så de håller inte igen. Det kan verka som om förhållandet är på väg att krascha redan efter första sammandrabbningen, men de pausar och visar att de faktiskt hyser genuin attraktion för varandra så att vi förstår vad som gjort dem till ett par. Genom allt.
Men när de är som värst slår de djupa hål i varandra och vräker ur sig brutala bekännelser som inte alltid är tänkta att komma ut, men ändå gör det. Hela filmen utspelas i ett hus och markerna närmast omkring under en enskild natt, med två personer inblandade, personer med temperament och en del trauman bakom sig. Förutsättningar att bita i och rentav älska för två skådespelare på väg mot de högsta höjderna, eller? John David Washington och Zendaya turas om att hålla haranger och predika för och mot varandra. Dialogerna är till stor del uppbyggda så: inte så mycket fram och tillbaka snabbt och snärtigt, utan utdragna utläggningar som liknar en längre maktkamp mellan två personer som ändå verkar älska varandra. Frågan som allt ska leda fram till är väl om kärlek är tillräckligt. Kanske, kanske inte.
”Malcolm & Marie” är en film som visuellt tjänar på att filmas i svartvitt. Det är inte alls obegripligt att de gjorde det valet, som förstärker fokus och gör omgivningen mer stilren. Här finns inga distraherande malplacerade färgskalor. Huset i sig är rätt sterilt. Ett skrytbygge som egentligen inte är ett
hem utan en eftertraktad plats som samtidigt saknar synliga spår av de här människornas eget liv. Men för all del, vissa verkliga inbodda hem ser faktiskt ut så här när jag tänker efter. De förbryllar mig, men de finns.
Är de här karaktärerna sina egna värsta fiender, hur mycket av dem är igenkännligt för de flesta och hur mycket är specifikt för folk i filmbranschen? Slående mycket blir ändå universellt och så påträngande framfört att invändningarna om navelskåderi för filmbranschfolk tappar mark. Någonstans längs vägen formulerar Malcolm sin centrala syn på filmskapande: det handlar inte främst om ett budskap eller politik, men det måste leva och gnistra, ha
elektricitet. Om något, så har filmen just de egenskaperna. Just det vi kan kalla den elektriska laddningen räddar mycket av det som annars skulle kunnat bli för pretentiöst eller förbehållet en mindre skara.
© Johan Lindahl2021-05-30