Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner (1965)
Skickligt orkestrerad charmoffensiv från förr
Alternativt: ’Dessa fantastiska flygmaskiner och männen som förtvivlat försöker flyga dem.’ Människan har alltid velat flyga, sägs det. Men det verkliga lyftet lät vänta på sig. Först under de senaste 100 åren av mänsklighetens långa historia så har det varit en grej på allvar, liksom. År 1910 samlas (åtminstone i den här filmens historieskrivning) ett gäng oförvägna grabbar från olika delar av världen för att slåss eller snarare flyga om ett fint pris. Med de för ändamålet producerade skapelser som står till buds.
Mitt bestämda minne är att jag första gången såg den här filmen vid en vårvisning för oss under läsåret hårt hunsade högstadieelever i matsalen på Linghemsskolan utanför Linköping, någon gång tidigt 1980-tal. De exakta minnesbilderna av handlingen var ganska vaga, men den fånigt charmige och kvinnotjusande fransmannen hade i alla fall fastnat i någon mån. Liksom att filmen som helhet antagligen upplevdes ganska trivsam, åtminstone med den måttstock jag hade då. Att få se en långfilm på skoltid, låt vara en redan då över 15 år gammal sådan, var aningen mer exklusivt än det skulle uppfattas i nuläget.
Vad som slår mig nu i första ledet är att den för ändamålet använda DVD-utgåvan har en utmärkt bildkvalité och de angivna bildproportionerna 16:9 faktiskt stämmer. Man vet aldrig riktigt med alla utgåvor av äldre filmer. Men det ser bra ut. Och tur är väl det, för även om det här kan klassas som en komedi så är de visuella extravaganserna och storskaligheten i det ambitiösa projektet en viktig del av dragningskraften. För, att plocka ihop en ensemble med tidens karaktärsskådespelare och ordna all logistik för en sådan här massunderhållningsmaskin kan inte ha varit en picknick. Det ska se ut som de gjort allt med lätt handlag i en handvändning, men med alla dessa vräkiga vrålåk i farten och rörelse på alla fronter, samtidigt som andra intriger ska tränga sig in, jo - det krävdes rimligen omfattande organisationsförmåga.
Upprinnelsen till tävlingen som handlingen kretsar kring, är hur en äldre stormrik herre ur den brittiska aristokratin lockas att arrangera ett mästerskap för världens då djärvaste piloter. De som lyckats plantera idén i hans hjärna är dels dottern (som själv gärna skulle ge sig upp i luften om hon bara fick) och den möjligen blivande svärsonen som är en av pionjärerna i britternas egen flygflotta. En flotta som i och för sig är nästintill ickeexisterande detta år, alltså 1910. Jo, som de säger, britterna regerar på världshaven men knappast i luften. När inbjudningarna och annonserna far ut över världen, lockas en hoper pretendenter dit med sina mer eller mindre flygfärdiga hembyggen. En charmerande fransman som sagt. En något mindre charmerande representant för den tyska armén, påhejad av sin synnerligen strikte och ofrivilligt komiske överordnade. En italienare som motsvarar alla schablonbilder av en lättstött och lynnig men roande italienare - med fler egna barn än resten av startfältet sammanlagt. En utåtriktad amerikan som snabbt vinner gunst hos den där dottern som inte själv får flyga, men intrigerar flitigt för att få sin vilja fram på alla fronter. En brittisk aristokrat som ingen annan verkar gilla men är helt övertygad om sin egen storhet och är beredd att ta till rent fusk för att vinna. Och just det, en japan som alla övriga verkar frukta som konkurrent. Fältet är späckat. Och bordet dukat.
Lättviktare? Om inte annat alltså, en lektion i logistik. Så mycket ska klaffa. Och visst, nog är det ganska roligt också. Stereotyper? Visst! Den överdrivet korrekte unge engelsmannen som inte kan komma till skott med sin flickvän. Amerikanen med sin ledigare attityd till allting. Fransmannen som tycks träffa på samma rödlätta brunett överallt under olika namn och flirtar med dem alla. Eller samma tös. Tyskarna som måste göra absolut allting direkt efter instruktionsboken. Benny Hill som en mindre begåvad brandkårschef på banan.
Jag misstänker att det här sågs mer som en kul bagatell i linje med andra påkostade ensemblekomedier när den släpptes. Kanske har den faktiskt vunnit på ett halvsekels passerande av tid. Den är lättviktig och opretentiös men livfull och frossar frejdigt i sin egen brist på komplikationer. Samtidigt kanske det är fullt medvetet att en film inspelad under kalla kriget, samtidigt som många värderingar börjar förändras, utspelas bara några år innan det som skulle visa sig vara första världskriget bröt ut. Här ska trots allt olika nationaliteter som sedan i vissa fall blev fiender, respektera varandra. Mer eller mindre. Och tävla i något som förväntas bistå mänskligheten i jakt på framsteg. Alla lösa trådar reds inte ut. Men jag hävdar att den efter sina förutsättningar både lyfter och landar snyggt i en charmoffensiv producerad och orkestrerad på ett sätt som ingen riktigt skulle komma på att göra det i dag.
© Johan Lindahl
2022-08-21
DVD / Blu-ray
DVD-utgåvan (från Studio S om jag minns rätt) bjuder på några trailers från tiden när filmen kom, vidare exempel på relaterad TV-reklam, bildgalleri med mera kuriosa. Inga intervjuer eller längre bakom kulisserna-reportage, dock.
Originaltitel: Those Magnificent Men in Their Flying Machines or How I Flew from London to Paris in 25 hours 11 minutes
Storbritannien, 1965
Regi: Ken Anakin
Med: Stuart Whitman, Sarah Miles, James Fox, Alberto Sordi, Robert Morley, Gert Fröbe, Jean-Pierre Cassel, Irina Demick, Eric Sykes, Red Skelton, Terry-Thomas, Benny Hill, Yûjirô Ishihara
Genre: Äventyr, Komedi
Svensk biopremiär: 1965-08-26
