Ma Rainey's Black Bottom (2020)
Filmad pjäs med punch om stridiga viljor i studion
Oh, the blues…
Att musiken är en bärande del av storyn slås fast med emfas redan under de första skälvande minuterna. Musiken och dess direkta effekter på människor. Kreativa krockar är heller inget nytt under solen. Individer i färd med att skapa något konstnärligt tillsammans ser inte alltid verket på samma sätt, eller har samma ambitioner, eller är överens om vem som egentligen står i centrum…
Den här filmen handlar om det. Delvis. Det handlar också om en hel del annat. Inte minst på grund av den tid och plats där den utspelas, slutet av 1920-talet i ett USA präglat av ojämlikheter och orättvisa förutsättningar. Insatserna är höga för ett gäng professionella afroamerikanska musiker som samlas för en inspelning. Livet utanför studion och i samhället är tufft. Alla är märkta av det men befinner sig på olika punkter i livet och hanterar det inte på samma sätt, vilket bidrar till spänningar i studion. Spänningar som hela tiden riskerar koka över och resultera i något allvarligt. Känslan av att det inte bara är oskyldigt munhuggande blir tydligare efterhand.
Hon kallas (åtminstone i filmen) bluesens moder; Gertrude ”Ma” Rainey (1882 eller 1886-1939). Hon vet sitt värde och har väldigt bestämda åsikter och prioriteringar. Kanske alltid inte helt förnuftiga. Men hon har känslan och är - åtminstone vad vi kan förstå - en guldgruva för skivbolaget. Så som ett sådant nu ser ut under den här perioden. Hur tekniken fungerar och hur en skivinspelning då skiljer sig från senare tiders, erbjuds visa inblickar i. Här karvas masterinspelningen direkt in på en skiva och vid misslyckade tagningar kasseras de lika direkt. Skivorna.
Bluesdivan (jo, hon är väl en diva men man kan ana förutsättningarna som skapat henne) har sitt hem i Georgia och är uppenbarligen ett stort namn i sydstaterna, samtidigt som hon ibland tar sig norrut när musiken ska graveras och förevigas. I Chicago tilldrar sig lejonparten av filmen. Nästan all bakgrund förmedlas genom anekdoter och erfarenheter som framförallt musikerna i bandet delar med varandra i pauserna. För det blir en del sådana, inte minst i väntan på Ma Rainey herself, vilket ger utrymme för en av de yngre och mer viljestarka medlemmarna i combon att vädra sina egna förslag till hur låtarna egentligen borde spelas. Det tas inte emot välvilligt av alla, framförallt inte av den till slut insusande stjärnan. I sammanhanget syns även en kärv skivstudiorepresentant som sätter hårt mot hårt när förhandlingar uppstår och en manager som tycks tillbringa större delen av sin existens i något slags skytteldiplomati mellan olika stridiga viljor.
Hettan stiger i studion, bokstavligt och bildligt. Irritation uppstår. Avundsjuka och svartsjuka. Vätskebrist. Berättelser om förtryck och diskriminering som alla har upplevt under sin levnad men tycks ha lett dem till olika slutsatser om vad som kan förändras och inte minst hur. Att filmen bygger på en pjäs kan lysa igenom, inte minst på grund av att det mesta utspelas i ett och samma hus under en specifik dag. Men mycket händer i huset under den dagen och det som först kan verka vara kontrollerbara irritationer antar en mörkare ton. Allt kan som sagt börja koka över om det vill sig som illast.
”Ma Rainey’s Black Bottom” lyckas ofta förmedla illusionen av att den spelats in på kort tid och nästan spontant, utan manus. Att den levts fram. Den har ett ledigt flöde och en rytm som håller i sig nästan konstant fram till att den klockar in kring 90-minutersstrecket. Av naturliga skäl fastnar mycket av strålkastarljuset på Viola Davies som den prövade och prövande, själfulla och samtidigt frekvent frustrationsskapande bluesmadonnan. Men det är lika mycket ett showcase, eller kanske snarare ett slutligt testamente för den alltför tidigt bortgångne och nu postumt Oscar-nominerade för Chadwick Boseman (”Black Panther” i Marvels så kallade universum, 1976-2020). Hans relativt unge, uppkäftige och ambitiöse trumpetare och kompositör med drömmar om mer, är troligen före sin tid och kommer inte att få den belöning som han möjligen kunde ha fått om han levt, säg, några årtionden senare. I stället riskerar allt att rasa ihop för honom. Det är mycket man inte vet, men det här känns i alla fall som en film som, just det, lever.
© Johan Lindahl
2021-04-25
Originaltitel: Ma Rainey's Black Bottom
USA, 2020
Regi: George C. Wolfe
Med: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo, Glynn Turman, Michael Potts, Jeremy Shamos, Jonny Coyne, Taylour Paige, Dusan Brown, Joshua Harto
Genre: Drama, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2020-12-18
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
