Wonder Woman 1984 (2020)

Mestadels underhållande kaos

- Så många, många saker… Sägs det i slutet.
Ja, det kan man väl citera utan att egentligen avslöja någonting om vad som passerat under drygt två och en halv timme i den uppföljare som till slut släpptes om den underbara, inte så uppblåsbara, kvinnan med krafter utöver det vanliga. Och så många, många saker som den här filmen försöker vara. Och kanske inte klarar av, men mitt i allt organiserat kaos som gång på gång verkar vara på väg att sluta se organiserat ut, håller den på något svårförklarat sätt ihop. Om man är villig att acceptera ett tonläge som inte är särskilt konsekvent, en vision som ser ut att vara åtminstone tredelad kring vad filmen borde åstadkomma, liksom att den där känslan av att återskapa 1980-talet först ser ut att vara ett av de huvudsakliga syftena, men sedan blir allt mer underordnad. ’WW84’ (som den ibland förkortas) får mig att tänka många saker, alla inte lika fördelaktiga. Men till slut överväger ändå viljan att ta filmen för vad den här: en vansinnesfärd som illustrerar den gamla devisen: var försiktig med vad du önskar dig. För i grunden kretsar hela intrigen kring önskningar som ser ut att leda till någonting positivt, men resulterar i mer och mer problem.

Underkvinnan, även känd som Diana Prince, är anno domini 1984 en oväntat anonym anställd på den vetenskapliga institutionen Smithsonian i Washington DC. Hon suktar fortfarande efter sin förlorade pilotpojkvän från flera decennier tillbaka och gör enstaka sidoshower på fritiden som sitt superkraftutrustade alter ego, men spenderar första halvan av filmen främst som Diana Prince. I den rollen träffar hon sin nyanställda kollega Barbara som är synnerligen välutbildad men en smula fumlig och påtagligt ignorerad av omgivningen. Till dess en artefakt lämnas in på institutionen för analys bland andra stulna föremål. Den här döms snabbt ut som billigt fuskhantverk, men händelseutvecklingen visar prov på annat. Här kan livet förändras i ett slag om man bara ber om det. Inte minst för Max Lord; karismatisk försäljartyp och föregivet framgångsrik oljemagnat vars företag i själva verket bygger på ett luftslott och kan krascha när som helst. Likaså en frustrerad fadersfigur med delad vårdnad, samtidigt som han slår missnöjda investerare ifrån sig och desperat försöker frälsa hela sitt fruktlösa oljeletarprojekt från undergång.

Allt har ett pris. Ingenting kommer gratis. Och allt kommer att spåra ur mer och mer. Särskilt för skojaren Max Lord (Pedro Pascal från ”Game of Thrones” och ”Narcos”) vars drömmar går alltmer i uppfyllelse, samtidigt som han hela tiden balanserar på randen till kaos. Allt han rör vid kan rasa ner i en ravin när som helst, men Max har framställt en mycket speciell önskan som ger honom chansen att ge andra vad de tror att de vill ha - parallellt med att han göder sig själv med vad han får i utbyte. I ett svagt ögonblick framställer även Diana Prince en önskan som leder till ett oväntat återseende. Vilket vill säga, han tar plats i någon annans lekamen, men för henne ser han ut som den hon en gång älskade och kan därför spelas återigen av Chris Pine större delen av tiden. Även om spegelbilderna ber att få invända.

Om regissör Patty Jenkins et al under första timmen hinner förlusta sig med den allmänna färggladheten, musikkulturen och inte minst klädmodet som åtminstone delvis kännetecknade 1980-talet, så innebär den avslutande timmen en eskalerande spiral av galenskap. Kan man svälja det och acceptera att actionscenerna bygger på så mycket datorgenererat material att inga tyngdlagar gäller och att hela inramningen är lite för plastig för sitt eget bästa, då finns något inspirerande i den förvånansvärt följsamma upptrappningen mot hotande global undergång liksom insikten att människor själva måste ta ansvar för sina önskningar och dess konsekvenser för att rädda sig själva och omgivningen från förtappelse - eller kanske rentav slutgiltig utplåning. Lite hjälp på vägen från en målmedveten, och trots allt inte helt osårbar hjältinna, skadar inte. Men poängen med Wonder Woman, vars grundläggande mytologi jag egentligen aldrig orkat fördjupa mig i, är väl att folk ska lära sig saker, eller hur? Hon är inte den som spontant går omkring och lustmördar besvärliga individer om det inte absolut behövs. Och skurkarna här är sådana som tagit sig vatten över huvudet och inte inser vad de håller på med, snarare än genuint ondskefulla psykopater bortom all räddning.

”Wonder Woman 1984” har mötts av blandad kritik och det är inte svårt att förstå. Mina egna intryck är som synes växelvarma. Men med de förutsättningar som ges är Pedro Pascal skicklig på att personifiera en karaktär det egentligen är svårt att bli klok på. Liksom Kristen Wiig i hennes roll typ ’Askungen’ som får oanade förmågor och måste kasta sig mellan olika uttryck. Gal Gadot i huvudrollen är framför allt naturligt karismatisk och ska inte variera sina uttryck alltför livligt. Hennes gyllene lianlasso kommer givetvis regelbundet till användning och det obligatoriska besöket på hennes barndomsö bebodd av amasoner i filmens inledning bjuder på häftig hästkapplöpning i kuperad terräng. Det finns en del att fästa ögonen på, trots vissa estetiska val i konceptet som fortfarande inte övertygar mig. Om filmen i stort övertygar efter förutsättningarna? Jo, slutligen blir den på något underligt sätt nästan gripande. Och mitt i frågetecknen kring en del berättarmässiga val, försedd med en sympatisk sensmoral.

© Johan Lindahl
2021-04-02

Originaltitel: Wonder Woman 1984
USA/Storbritannien/Spanien, 2020
Regi: Patty Jenkins
Med: Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig, Pedro Pascal, Robin Wright, Connie Nielsen, Lilly Aspell, Amr Waked, Kristoffer Polaha, Natasha Rothwell, Ravi Patel, Oliver Cotton, Lucian Perez

Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Svensk biopremiär: 2021-02-26
Hemmabio: 2021-04-09
Teman: Superhjältar

Relaterat: Wonder Woman (2017)

Ingår i följande teman

Sök