Seven (1995)

Vågar ta sin publik på allvar

Redan i januari 1996 kom det årets mest skrämmande och omtumlande film och slog undan benen för det mesta i thrillerväg - framförallt i den inflationsdrabbade seriemördargenren - ett bra tag framöver.

I en ständigt gråmulen, oftast regnvåt storstad möts två motpoler för första gången. Nyinflyttade polisen Pitt ska drillas i mordutredandets metodik av veteranen Freeman, som har en vecka kvar till självvald pension. Den kaxige nykomlingen och den trötte, desillusionerade läromästaren - så långt intet nytt under... ja, regnet i det här fallet. Sällan har en film varit så totalt impregnerad av vädermakternas dåliga humör.

Men Freemans sista vecka går inte på rutin. Hos en mördad man har gärningsmannen skrivit "frosseri", hos en annan hittas hälsningen "girighet". Och det är bara början. Ledtrådarna lyser i sin frånvaro, men den beläste veteranen inser snart att Dantes gudomliga komedi spökar i omgivningarna. I den kapplöpning med tiden som tar vid förvandlas Los Angeles innerstad till en spelplan där en hänsynslös hämnare bestämt reglerna. En ansiktslös allvetande skugga som utsett sig själv till Guds egen lille precisionsdomare och väljer ett offer för varje dödssynd som samhället valt att överse med.

"Seven" utsattes raskt för alla upptänkliga analyser, både av dem som snabbt höjde den till (de molniga) skyarna, och dem som reserverade sig mot bristen på sociala perspektiv. För plötsligt släpptes en oerhörd ondska lös rakt i ansiktet på en publik som trodde sig ha sett det mesta och härdats. Ändå saknas våldshandlingar i bild nästan helt. Det är inte det vi ser som stör, utan det vi förstår.

Jag drar själv gärna paralleller till "Rosens namn", trots skillnaden mellan de tidsperioder som skildras. Båda filmerna använder sig av starka symboler, filosofiska inslag och mördare med motiv ur den antika arsenalen av apokalyptiska skrifter. Som betraktare vandrar vi genom skärselden mot mörkrets hjärta och på vägen hinner man associera till nästan vad som helst - bereoende på vad man bär med sig i sin mentala och andliga aktieportfölj. Många tankar är frestande att bara skjuta ifrån sig, för att kunna bearbetas senare under ordnade former.

"Seven" skakar om och storheten ligger nog i förmågan att utmana publiken och ge så många splittrade signaler samtidigt. Mitt i en finish som pyr av pessimism och maktlöshet inför mänsklighetens nergångna tillstånd, finns det sargat senapsfrö som trotsar försöken att bara beskriva budskapet som nattsvart nihilistiskt. Det är också upplyftande med en film som så enträget anstränger sig för att ta sin publik på allvar och vågar göra det ända in i slutrutan.

© Johan Lindahl
2000-08-17

Originaltitel: Se7en
USA, 1995
Regi: David Fincher
Med: Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow, Kevin Spacey

Genre: Thriller, Skräck, Religion/filosofi

Sök