Hålet (2019)
Saftig spansk satir - men inte för alla smaker
Bordet är dukat. Rikligt till och med. Bara ett problem: det räcker inte till alla. Åtminstone inte om de som först har tillgång till det tar allt de vill. Och det finns många efter dem. En del frågor är givna redan från början. Alla får inte svar. Och en av de givnaste naturliga frågeställningarna inledningsvis är: varför är de här? Platsen ser ut som en form av fängelse, men riktigt vad syftet är och vad människorna som hamnat i ’hålet’ gjort sig skyldiga till, det behagar de inte skriva oss på näsan. Premissen är knappast mest aptitretande möjliga för all potentiell publik. Lägg sedan till att det som ser illa ut från början i det stora hela blir värre och värre, så försvinner väl några tittare till. Samtidigt kanske du vinner andra. ”Hålet” är en av de där filmerna där någon definitivt har tänkt till, haft en vision - bära eller brista - och följt den till sin logiska konsekvens.
En man vaknar upp på en plattform, under och över andra plattformar. Mitt i allt finns ett större fyrkantigt hål. Han är inte där ensam. En annan äldre man är också där, villig att besvara vissa frågor - men inte alla. Rummet, om vi ska kalla det så, är inte direkt övermöblerat eller småmysigt enligt någon tillgänglig skala. Men med jämna mellanrum kommer i alla fall ett för ändamålet avpassat fyrkantigt bord ner och stannar framför dem. Maten serveras, men de två cellgrannarna är inte först till bordet. De är nämligen inte högst upp. Dock, det finns fortfarande att äta om du har hunnit acceptera förutsättningarna. Och det gäller att inte tänka för länge. Du får nämligen inte samla på dig rester, för då händer något radikalt med temperaturen på deras nivå - antingen upp eller ner. Överhuvudtaget är det mycket upp och ner här. För du stannar inte på samma nivå under obegränsad tid. Frågan är: vart skickas du nästa gång? Uppåt i hierarkin eller neråt? Och finns det bara fördelar med de högre nivåerna?
Klart är om inte annat att desperationen kan bli påtaglig ju längre ner man kommer. Dit där matresterna inte når. Internerna har kunnat välja någonting att ha med sig. Något användbart. Vår huvudperson har (mot allt vanligt folkligt förnuft) valt en bok, som kanske inte hjälper honom i de mest konkreta dagliga bestyren. Om han till exempel skulle behöva försvara sig. Men han kanske inte är den mest typiska invånaren. Eller? Inledningsvis är det inte så många av de olyckliga invånarna som presenteras för publiken. Vi får bilda oss en uppfattning om platsen och klientelet genom några få utvalda karaktärer. Efterhand förändras landskapsbilden och vi kommer att stifta bekantskap med fler nivåer och fler individer.
Ska man se det här som en uttalad budskapsfilm? Säger den något om kapitalismens själ, totalitära statsskick eller hurdan människan är, solidarisk eller i första hand bara ute efter sin egen överlevnad? Frågorna blir självklara efter ett tag. Samhälle kontra natur, intellekt kontra instinkt. Strimmor av hopp går att hitta här och var och sökandet efter just det - hopp - är något som engagerar de berörda, de fortfarande överlevande mot slutet. Finns det något att göra för att förändra situationen? Och vad krävs för att åstadkomma någon form av samarbete och synlig empati som visar att människan inte bara är sina värsta sidor?
”Hålet” är ofta brutalt uppriktig i att verkligheten kan handla om att äta eller ätas, bildligt och kanske även bokstavligt. Bildrutan är inte befriad från blodsutgjutelser. Humor finns, men brutalt svartsynt även den. Estetiken är ofta byggt på medvetet motbjudande val, men samtidigt med skriande kontraster i form det omsorgsfullt dukade och dekorerade bordet med sin uppsjö av kulinariska läckerheter, åtminstone så länge bordet inte passerat alltför långt ner. Filmen är hyperrealistiskt fysisk och samtidigt poetisk. Möjligen inspirerad av allsköns dystopier, socialrealistiska klassiker och naturalism från olika epoker både i litteratur och film. Inspirationskällorna kan vara många. Iscensättningen imponerar och gör intryck, vare sig man vill eller inte. Jag kan ha full förståelse för att resan det handlar om inte är värd priset för alla. Och att det slut som väntar efter holmgången inte tillfredsställer alla. För vilken typ av upplösning är rimlig efter omständigheterna? Det är inte heller självklart vad filmens grundläggande budskap till mänskligheten är. Men oavsett vad du i första hand tar med dig, så tar du med dig något. Om det så bara är den ytligt sett absurda symboliken i att försöka beskydda en pannacotta med livet som insats.
© Johan Lindahl
2021-04-13
Originaltitel: El Hoyo
Spanien, 2019
Regi: Galder Gaztelu-Urrutia
Med: Iván Massagué, Zorion Eguileor, Antonia San Juan, Emilio Buale, Alexandra Masangkay, Zihara Llana, Mario Pardo, Eric Goode, Gorka Zufiaurre, Óscar Oliver, Chema Trujillo, Miriam Martín, Txubio Fernández de Jáuregui
Genre: Sci-fi, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2020-03-21
Teman: Kannibalism Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
