His House (2020)

Hot från alla håll för familj på flykt

De är flyktingar. Insläppta på prov i ett annat land, som det kan vara för många i världen just nu. På prov får de också chansen att lämna en förläggning och bo i ett eget radhus som har sina synliga skavanker, men det är ändå en egen bostad. Förknippad med speciella regler. Ingen direkt frihet, utan det är här de ska hålla sig om de ska få stanna, ungefär. Och de vill verkligen inte tillbaka till där de kom ifrån. Området i sig är kanske inte det mest gästvänliga. Men sedan tillkommer ytterligare komplikationer: finns det något mer - någon mer - inne i huset? Någonting utöver deras egna minnen och trauman, eller kanske kopplat till just deras tidigare liv.

Sjuka hus har vi alla hört talas om. Men här finns indikationer på något utöver det vanliga. Om inte det vanliga är alla dessa besatta byggnader som befolkar skräckfilmsgenren. Spontant associerar jag omgående till ”Under skuggan”, där en ond ande hemsöker en ensam kvinna och hennes dotter, samtidigt som ett krig pågår omkring dem. Paret i ”His House” kämpar med sorgen och kanske dåligt samvete över ett förlorat barn. De kämpar för att passa in i det nya landet. Och någonting är alltså inte som det ska med den nya bostaden.

I ena huvudrollen ser vi Wunmi Mosaku som kan verka bekant från exempelvis TV-serier som ”Lovecraft Country” eller ”Temple”, där hon visat upp väsensskilda ansikten. Och här är ett till. Problemet är lite svårt att förklara för ansvariga tjänstemän. Hur motivera att man inte kan bo kvar i ett hus som är hemsökt? Förhandlingsläget är inte det bästa möjliga i deras situation.

Hur fungerar det som skräckfilm? Är den möjligen för explicit för tidigt? Det tar inte lång tid innan parets upplevelser i huset blir väldigt visuellt påtagliga och påträngande. Sedan är det som så ofta i genren frågan om hur det ska tolkas. Är det något som verkligen händer objektivt eller är det psykologiskt? Påfallande ofta är de också ensamma, var för sig, när hemsökelserna slår till. Antingen hon eller han. Och de börjar vända sig mot varandra.

Genom nattliga mardrömsvisioner och hallucinationer, tillbakablickar och vardaglig misär berättas historien. Mönstret är inte helt originellt. Att spöken eller monster kan tydas som något bokstavligt, alternativt en metafor för något annat. Men samtidigt i sammanhanget är det ett konkret hot som måste konfronteras, oavsett symboliken och att hotet kan härledas från tidigare handlingar. Skuld och sorg kan hänga ihop. Och bildspråket är därefter i filmen. Effektfullt. Kanske inte en klassisk skräckfilm i blivande, men en stark långfilmsdebut från Remi Weekes, där de övernaturliga inslagen förstärker kärnan i berättelsen.

© Johan Lindahl
2021-03-27

Originaltitel: His House
Storbritannien, 2020
Regi: Remi Weekes
Med: Wunmi Mosaku, Sope Dirisu, Malaika Wakoli-Abigaba, Matt Smith, Javier Botet, Yvonne Campbell, Vivienne Soan, Lola May, Kevin Layne, Maureen Casey, Dominic Coleman

Genre: Drama, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2020-10-30
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök