The Comey Rule (2020)
Presidenten och Mr Comey
Vem är han egentligen? Vad gjorde han och vad fick det för konsekvenser? En ärlig, hårt arbetande och nitisk tjänsteman som bara gjorde sitt jobb med oanade följder eller en maktlysten figur som tog i för mycket och gillade rampljuset som följde med det stora ansvaret att leda en av USA:s största och mest betydelsefulla myndigheter?
Meningarna har gått isär om Mr James Comey, inte minst sedan amerikanska presidentvalet 2016. Då när Hillary Clintons e-post granskades och misstänktes vara hanterad på ett mindre ansvarsfullt sätt, vilket offentliggjordes strax före valet. Hade detta någon avgörande betydelse - och hur gick det till bakom kulisserna? Det är några av de inledande frågorna som ställs i den här miniserien som utspelas just bakom kulisser inne på FBI, i presidentens stab - det vill säga först Barack Obamas och senare en viss efterföljares - liksom hemma hos FBI-chefen där han får det hett om öronen i förhållande till frun och döttrarna. Förmodligen fordras ett visst upparbetat intresse för amerikansk politik och dess inbyggda intriger för att dras till den här produktionen, bland allt annat som produceras. Men ”The Comey Rule” har till att börja med en gedigen ensemble framför kameran. Då inte minst Jeff Daniels i huvudrollen, den distingerade karaktärsskådespelaren som allt mer själv tycks attraheras av ämnen som har med storpolitik och myndighetsutövning och massmedias roll att göra. Åtminstone att döma av hans rollval på senare år (”The Newsroom” och ”The Looming Tower” främst i åtanke).
En annan profilerad karaktärsskådespelare är Brendan Gleeson som gör sin dramatisk entré halvvägs in i serien som den då nyvalde presidenten Donald Trump. Han kommer bokstavligen in och tar över showen. Spelat på gränsen till karikatyr med en kopia av kalufsen och allting för Gleeson som ofta zoomas in för att framhäva den påträngande personligheten och pretentionerna som den nu före detta presidenten visade upp. Han vill styra och kontrollera sin omgivning, kräver lojalitet och manipulerar alla han kommer närheten av. Ungefär. Nej, något idolporträtt är det inte direkt som presenteras av mannen som i fyra år hade Vita huset som hemvist.
Parodiskt? Eller är det möjligt att göra ett
för parodiskt porträtt av just den presidenten? Förutom honom passerar ett flertal kända personer revy. Åtminstone bekanta om man intresserat sig för just vad som hänt i den amerikanska politiken på senare år. Så långt jag kan bedöma har man ansträngt sig för att hitta porträttlika skådespelare med förmågan att ’bli’ de verkliga personer de ska föreställa. Hur nära sanningen den här bilden av allting som pågått bakom lyckta dörrar är, kan väl bara bedömas av dem som var där. Och alla dessa har sannolikt inte exakt samma bild eller samma inställning till vilken bild som borde presenteras. Men det här är åtminstone en typ av skildring som i stort sett håller mitt intresse uppe i drygt fyra timmar.
Det blir också ett tillfälle att försöka förstå hur det amerikanska maktdelningssystemet egentligen fungerar, vad som passar sig och vad som inte passar sig. En viss fascination för det förhållandet krävs nog också för att få bästa möjliga utdelning. Och för Jeff Daniels som trots allt är huvudpersonen handlar det allt mer om att
reagera. Att framställa en person som gör sitt bästa för att fortsätta vara definitionen av ’den vuxne’ i rummet även när han konfronteras med en överordnad, en ledare för hela landet som inte vet var gränserna går när man överlägger med tillsatta tjänsteman för viktiga myndigheter. Visst låter det häftigt? Jaså, inte? Som sagt, välj själv.
Det kan se ut som en lovsång till en av USA:s institutioner där hårt arbetande, nitiska och underbetalda tjänstemän bara gör sitt jobb för att skydda allmänheten. Men där deras värv och sanningssökande, liksom hela grunden för landets demokratiska system, riskerar att slåss i bitar av en elefant i porslinsbutiken. Det här är nog inte skildring som omvänder någon till någonting. Antingen bekräftas bilden man redan har, åtminstone av presidenten ifråga, medan Trumps hårda kärna av supportrar troligen håller sig borta. Som icke-amerikan kan man bitvis tycka att det blir för sentimentalt och lovsjungande till en myndighet som har sett sina bättre och sämre dagar i historien. Men tråkigt blir det faktiskt inte, detta kostymspäckade korridordrama som det ändå är till största delen. Inte minst, någon sorts tidsbild och dokument över en turbulent period levereras i ”The Comey Rule”.
© Johan Lindahl2021-03-27