In i dimman (2021)
Nere men inte utslagen i Malmö
En samling existenser på livets skuggsida, närmare bestämt i Malmö, skildras i oskarpt, osnyggt foto, ibland nersaktat, ibland uppsnabbat, i Maciej Kalymons drygt timslånga ’hybridfilm’. Är det spelat? Ja, men av amatörskådespelare som tagit med mycket av sig själva till sina karaktärer. Ett par scener är tydligen rent dokumentära. Ibland känns det som Roy Andersson med mikroskopisk budget, ibland som en vanlig dokumentär (med mikroskopisk budget).
En man vandrar trött längs gatorna med en plastpåse i handen. Vid ett tillfälle ramlar han handlöst omkull på en gräsmatta. Senare ringer han sin son från en lastbil och ger oss halva dialogen i ett odramatiskt skilsmässodrama. En annan vaknar på sin båt och dricker lite ur gårdagens ölburk. En kvinna reflekterar lika välfunnet som nedslående över sin tillvaro. Två män spelar schack på en pub och den ene berömmer konstant den andres skicklighet på godmodig svengelska. Många har jobb, som att städa på äldreboende eller stå vid löpande bandet och okulärt kontrollera mjölkpaketen som far förbi. När en kille plockar upp ett paket och det plötsligt inte finns plats att ställa tillbaks det känns det som genial komik. Han diskuterar också med en kollega om Danmark verkligen är utomlands eller bara en ’sämre kusin’ i en scen som känns väldigt Ruben Östlund.
Det dricks mycket, både till vardags och på slitna klubbar och barer. Miljöerna är deppiga, som tidskapslar från 90-talet där objekten inte skyddats utan bara inte bytts ut. Spelmaskiner plingar och blinkar. ’En tia, alltid något’. Men det skrattas och diskuteras också. Och dansas, bland annat till gamla ”Wonderful Life”, i vad som inte känns som ett ironiskt musikval. Livet pågår, säkert inte enligt de planer de en gång kan ha haft men du hör sällan någon tycka synd om sig själv eller gräla med folk.
Filmen tillkom som en del i ett projekt initierat av bland andra Henrik Möller, vars grovkorniga YouTube-animationer också skildrar mindre glamorösa fiktiva Malmö-karaktärer men i ett minst sagt annat tonfall. Här är humor inte huvudnumret, men inte heller helt frånvarande. Maciej beskriver den som ’en film om alla dom vars drömmar inte går i uppfyllelse’. Fraser som ’ett tillstånd av att vara’ ifrån samma intervju kan låta pretentiösa, men passar perfekt in på detta porträtt av människor som ingen annars vill göra film om, ifall inte deras misär blir spännande nog. Här bara maler livet på. ’A song for the ones who never made it’, som Katatonia uttrycker det i låten ”Ambitions”.
Så ska man sätta betyg då … Det blir en meningslös trea. Många kommer älska den, andra avfärda den med argument som jag kan hålla med om, samtidigt som jag helt köper filmskaparens egna resonemang kring den. Det onödigt fula och suddiga retar mig ibland. Och det kan kännas lite tunt. Berätta något mer istället för att dra ut på vissa scener i evighet, tänker jag. När jag läser att det fanns jättemycket material som inte fick plats i redigeringen så vill jag se en annan version av filmen för att verkligen kunna veta om det här var rätt version. Jag fattar, det långsamma ska göra det hypnotiskt, men det blir inte alltid det. Men ibland blir det det; ’Hesa Fredrik’ som ekar till nattliga scener må vara ett orimligt inslag i ljudbilden (om det inte verkligen är katastrof på gång), men visst skapar det stämning. Det är något ovanligt och fascinerande som Maciej Kalymon har skapat, och slutet, ett sista besök hos alla karaktärerna (till tonerna av vad jag tror var Wagner), är ren poesi.
FOTNOT
Den här intervjun är mycket intressantare än något jag kan säga om filmen. Läs den också. Eller istället för min recension.
© Anders Lindahl
2021-02-07
Originaltitel: In i dimman
Sverige, 2021
Regi: Maciej Kalymon
Genre: Drama
Teman: Göteborg Film Festival 2021
Ingår i följande teman
