Familjen Bridgerton (2020)

Barnförbjudna balbjudningar och privilegierade personer med problem

Det förflutna ska utforskas. Lite lagom skandalöst och som en mer sofistikerad såpa; kanske kan en ledtråd vara producentnamnet Shonda Rhimes, känt för bland annat ”Scandal”. Även om hon inte är den direkt ansvariga showrunnern här. Liksom i ”The Great” och andra lätt revisionistiska serier placerade i historiska miljöer, så har man satsat på mer diversifierad skådespelargrupp. Hela ensemblen är inte bländvit numera, även om allt utspelas i ett överklass-England, tidigt 1800-tal. Det här är i stora drag driven dramatik med rappa repliker parat med en blandning av romantik och viss underförstådd kritik av klassamhället. Eller en vällustig orgie i att njuta av just de motsättningar och dilemman som societetsfamiljerna ställs inför.

Ren socialrealism är det… inte. Det ska framförallt vara underhållande. Tillspetsat och, jag nämnde väl att det var lite mer barnförbjudet än Jane Austen, eller? Polly Walker från ”Rome” spelar inte helt häpnadsväckande en intrigerande matriark, till exempel. Annars kretsar det mycket kring en rätt eftertraktad kvinna som debuterar på den sociala scenen, hennes försök att undvika bortgifte med någon hon absolut inte vill bli bortgift med, samtidigt som hon bedriver en annan form av dubbeltydig kommunikation med någon som faktiskt kanske kunde tänka sig att bli bortgift med. Eller inte. Såpavibrationer eller inte, ”Bridgerton” rullar på och det kan vara värt att ta reda på vad som verkligen rör sig inne i huvudena på de här figurerna i sina prydliga svarta kostymer - alternativt kritvita klänningar eller andra iögonenfallande utstyrslar, svassande runt på baler och bjudningar.

Någonstans kring halvtidsstrecket av den här första säsongen (av flera kommande?) med åtta drygt timslånga avsnitt, börjar det skönjas mer struktur och substans i allt. Underhållande på det hela taget är det nog från början, med tvära svängar, livligt persongalleri och dialoger som går från det muntra till det melodramatiska, från det sarkastiska till det spirituella och ibland rent sprakande. Rollfigurerna är oförutsägbara, starkt humörstyrda och inte alltid helt logiskt fungerande och agerande. Men det går att engagera sig i problemen trots deras infödda privilegier. Exakt varför de handlar som de gör är inte alltid helt begripligt, men det uppstår exempelvis en allt bättre kemi mellan de två figurer som ändå ska föreställa navet som allt kretsar kring, den unga debutanten Daphne Bridgerton och Simon Basset, ogift arvtagare till en hertigtitel med en fasaväckande fadersgestalt i bakgrunden som han hatar över allt annat. De dras till varandra och från varandra och till varandra igen och - ja, det är komplicerat. Det mesta är komplicerat för de flesta trots att de är privilegierade. Sade jag det?

Det kanske läggs för mycket tid på att reda ut vem som döljer sig bakom pseudonymen Lady Whistledown, en kvalificerad skvallerspridare som publicerar flygblad med intima informationer om det mesta som händer i societeten. Och ensemblen är som sagt späckad av individer som säger en sak och tänker en helt annan sak, samtidigt som de vänder på begreppen nästa dag, eller nästa minut. Men jag kan inte säga annat än att det oftast är fartfyllt och färgstarkt. För att inte säga frejdigt, om man nu ska dra till med ännu ett obsolet ordval. Det handlar trots allt om något slags återskapande av det förflutna. Åtminstone på ytan.

© Johan Lindahl
2021-02-17

Originaltitel: Bridgerton
USA, 2020
Skapare/show runner: Chris van Dusen
Med: Phoebe Dynevor, Regé-Jean Page, Jonathan Bailey, Ruth Gemmell, Claudia Jessie, Adjoa Andoh, Ben Miller, Polly Walker, Ruby Barker, Golda Rosheuvel, Luke Newton, Luke Thompson, Nicola Coughlan, Kathryn Drysdale, Martins Imhangbe, Sabrina Bartlett, Julie Andrews

Genre: Drama, Romantik, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök