Tove (2020)

”Jag tror att livet är ett underbart äventyr”

3 russin

Jag har en teori om att man inte till fullo kan uppskatta Tove Jansson när man är barn. Det är förmenta barnböcker som ens föräldrar hyllar när man är liten och då själv kanske gillar men inte älskar – och sedan hyllar för sina egna eller andras barn när man blir vuxen. Jag har aldrig riktigt slagits av ”Vem kan trösta knyttet” förrän jag läste den för min då kanske fyraåriga dotter. Som givetvis inte tyckte att det var något särskilt. Så det känns på något sätt logiskt att filmen om Tove inte är en barnfilm. Och att den handlar om en ung och ganska omogen Tove som inte ens själv riktigt förmår uppskatta det hon gör.

Det börjar mitt i kriget. Ett sönderbombat Helsingborg skildras med sparsam budget. Men det stannar verkligen inte i krigets elände, och handlar inte heller om en stackars kämpande konstnär som bearbetar någon sorg eller tar sig ur ghettot med sin begåvning. Tove är dotter till en känd konstnär och har ganska goda förutsättningar i livet. Hon är en fixare som ordnar den sönderbombade lägenheten till bohemiskt mys. Hon är också en oblyg livsnjutare. Franska schlagers och smala cigarretter, fester med hippa, fritänkande människor. Här träffar hon Shanti Roney som riksdagsmannen som hon tar till älskare, eller om han tar henne till bihustru. Som otrohetsaffär betraktad är den väldigt rar. Hon börjar skapa sina figurer (Mumintrollen, Snusmumriken ...) och inleder en affär till, denna med dottern till en åldrad eminens som uppenbarligen inte förmår uppskatta den konstnärliga banan men får en fin drapa.

”I vår familj tycker vi synd om människor som inte är konstnärer. Men utan borgare hade vi inte haft något arbete.”

Denna finlandssvenska kioskvältare i hemlandet (med Coronamått mätt) skapar tidskänsla med enkla medel. Alma Pöysti spelar en ung, busig Tove som ofta ler men sällan gapskrattar. Som tar vad livet erbjuder. Erbjudandet om att få göra barnserier till en socialistisk tidning lockar mest för att det kanske retar far. Det är bara ’krafs’, hon är sina tavlor, anser hon. Halvvägs in har hon egentligen inte mött några svårigheter annat än valet mellan Äkta måleri och försörjningskneg. Hon är dock inte en riktigt så fri själ som vissa och kan bli sårad och svartsjuk. Och även utsätta andra för samma känslor.

”Jag har inte lyckats så bra med att inte känna för mycket”, erkänner en person som till slut inte längre orkar med ovissheten och pendlandet.

Ironiskt eller inte är det hennes kärlekar som driver henne till att skapa det som hon ska bli känd för. Den blyge osäkre mannen och kvinnan med pondus. Det verkar nästan som om de böcker som för oss känns så självklara bara tillkom ”istället för tavlor”. Det är faktiskt lite svårt att förlika den här något vilsna personen med de insiktsfulla och klokroliga berättelserna. Det fattas länge något i det här porträttet. Men mot slutet tvingas hon ändå ta lite beslut, göra lite val. Landa lite. Och på något sätt blir det en film inte olik de filmiska porträtt vi fått på senare år av Freddy Mercury och Elton John.

”Tove” är en fin film, men den känns begränsad. Men fin.

© Anders Lindahl
2021-01-30



Originaltitel: Tove
Finland, 2020
Regi: Zaida Bergroth
Med: Alma Pöysti, Krista Kosonen, Shanti Roney,
Joanna Haartti

Genre: Drama
Teman: Göteborg Film Festival 2021


Ingår i följande teman


Göteborg Film Festival 2021





     

Dela |