Fargo - säsong 4 (2020)

”Fargo” är fortfarande ”Fargo”

Det var ett tag sedan sist. Eller kanske inte så fruktansvärt många år sedan, men det blev ändå en paus efter den tredje säsongen. Nu brukar ”Fargo”-konceptet betraktas som en svit bestående av återkommande miniserier. De hänger inte ihop rakt av, utspelas på delvis olika platser och under olika perioder. Men något binder dem ändå samman. Var och när är vi nu? Tja, efter en kort inledande uppvärmning tycks vi landa i Kansas City, anno 1950. Rivaliserande brottssyndikat avlöser varandra i kampen om kontrollen över sådant som brottsliga syndikat vill ha kontroll över. Vare de irländare, italienare, afroamerikaner eller något annat. Nu kliver Chris Rock in på scenen som Loy Cannon, ledare för en lokal maffia som försöker uppehålla något slags vapenvila med en annan konkurrerande organisation.

Som vanligt i seriens universum presenteras allt som sanna återberättade händelser, där bara namnen har ändrats. Jo, hela den där bekanta rutinen - som vi numera vet att man bör ta med en generös nypa salt. De konkurrerande klanerna här sluter avtal genom att utbyta unga söner som skyddslingar under olika perioder för att garantera att ingen försöker sig på någonting. Ungefär som det kunde gå till mellan stridande kungariken i fordom dagar. Sådana gemensamma försäkringar slår inte alltid ut till båda sidors tillfredsställelse, men kan ändå vara ett sätt att behålla den territoriella terrorbalansen.

Och hur kommer den brådmogna, lätt lillgamla skoltjejen Ethelrida (Emyri Crutchfield) in i bilden? Hon som är aningen för smart för sitt eget bästa och resultatet av ett blandäktenskap över rasgränserna; något som knappast var självklart populärt på alla håll i USA under den tiden. Eller den excentriska, stundtals välformulerade och synbart reflekterande men ofta dubbeltydigt spekulerande sjuksköterskan Oraetta (Jessie Buckley) som vårdar en åldrande mafioso, till synes på väg att lämna jordelivet - vem är hon egentligen och vad har hon för personlig agenda? Eller polisen Odis (Jack Huston) med sina tvångsmässiga syndrom, krigstrauman och en stor sorg, insyltad i maffiaverksamheten på ett sätt han inte ser ut att njuta av men inte klarar att kränga sig ur.

Tonen känns igen ganska omgående. Här varvas vardag, brutalitet och ond bråd död, snedsinta sarkasmer och infernaliska infall. Liksom tidigare tecknas en bild av ett USA som både kan verka möjlig, delvis trolig men också färgad genom ett speciellt filter, med kanske lika delar nostalgi och kreativa karikatyrer. Du kan fängslas av personligheter du egentligen inte borde se upp till och troligen föredrar att inte träffa i verkligheten, samtidigt som betydligt vanligare - ska vi säga hederligare och ofta hårt arbetande medborgare - riskerar att hamna i korselden med eller utan egen förskyllan.

I vanlig ordning är nästan allt som händer under de inledande avsnitten ett slags introduktion och orientering i omgivningarna. I sedvanlig stil börjar karaktärerna successivt andas mer och öppna sig. Och karaktärerna är trots allt huvudsaken. Det är liksom meningen att det ska vara en smula oklart vem som egentligen står i centrum. Vem visar sig vara viktigast när den aktuella omgången är avslutad? De högst upp, maffiabossar och andra med mer synlig makt, deras underhuggare eller de som inte hör hemma i något brottsligt sammanhang men ändå kommer i kläm, alternativt sugs in på brottets bana av egen fri vilja och frestelsen i att få ut något mer av livet än man redan har?

Timothy Olyphant är alltid välkommen eller hur? Här kliver han in efter ett par avsnitt som en trosviss och vissa avseenden principfast, men inte moraliskt snövit mormonsk federal agent med tendenser att hålla små föreläsningar för alla han möter. Annars fortsätter serien sin stolta tradition att fylla persongalleriet med allt från de mest psykotiska över de hårdhudade men ändå reflekterande, de extremt excentriska till de nästan obegripligt naiva och troskyldiga - och en hel del andra däremellan. Till och med de nästintill normala. Ingenting är i och för sig riktigt normalt och ungefär vad som helst kan hända. Det kan ta tid innan man ser vart allting är på väg. Och det är fortfarande svårt att slå den andra säsongen, så är det bara. Var gränsen går mellan fascinerande på gränsen till galenskap och parodiskt överspel är alltid hårfint. Men serieskaparen Noah Hawley gör liksom upp sina egna regler. Det här är inte den absolut fantastiskaste säsongen av ”Fargo” men det är fortfarande ”Fargo”. Oavsett om de vistas i närheten av just den platsen eller inte.

© Johan Lindahl
2021-02-13

Originaltitel: Fargo - Season 4
USA, 2020
Regi: Dearbhla Walsh Dana Gonzales m fl
Skapare/show runner: Noah Hawley
Med: Chris Rock, Jessie Buckley, Jason Schwartzman, Ben Whishaw, Emyri Crutchfield, Jack Huston, Salvatore Esposito, Andrew Bird, Anki White, James Vincent Meredith, Gaetano Bruno, Karen Aldridge, Glynn Turman, Kelsey Asbille, Timothy Olyphant

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller, TV-serie

Sök