The Midnight Sky (2020)
Inte perfekt men påträngande
Ödesmättat och sentimentalt. Ja, stämningslägena skiftar emellanåt, vilket avspeglas bland annat i musikvalen och scenlösningarna. Vilken känsla vill den här filmen framför allt förmedla? Alla har inte fallit pladask för George Clooneys senaste bedrift som dubbelarbetande regissör och huvudrollsinnehavare. Och allt landar inte klockrent, men i det stora hela: jag sväljer bristerna. Filmen
gör något för mig. Vad exakt det nu består i. Är det överhuvudtaget sådana här historier vi verkligen behöver eller egentligen skulle vilja slippa efter ett år som det nyss avslutade och det nya som hittills kanske inte heller väcker vällust i alla avseenden?
I ”The Midnight Sky” har något allvarligt inträffat redan innan vi släpps in i tamburen. Exakt vad är inte helt klarlagt, men det stavas ’global katastrofnivå’. I den arktiska cirkeln evakueras en forskningsstation. Förmodligen inte det enda som utryms på jorden i samband med händelsen som utgör startskottet. Och som alltså inte riktigt preciseras. Kvar på just den här basen stannar i alla fall den grånade och allvarligt sjuke rymdforskaren Augustine Lofthouse (Clooney själv). Inte så mycket att förlora, resonerar han väl, veteranen som vikt sitt liv åt sökandet efter andra möjliga civilisationer eller platser att bygga dem på. Detta klargörs om inte annat i återblickar som avslöjar en viss fixering gränsande till fanatism i sitt fokus på forskningen, en svårighet att relatera till andra människor lika mycket som till sitt kall - vilket fått följder. Och orsakat offer. Nu visar han sig plötsligt inte vara helt ensam i sitt predikament. En till synes frisk men knappast snacksalig flicka i lågstadieåldern verkar ha glömts kvar på basen. Samtidigt försöker Augustine kommunicera med ett roterande rymdskepp som varit ute och sonderat terrängen i universum i jakt på just andra möjligen beboeliga planeter.
Filmens eget fokus förflyttas fortsättningsvis mellan de två enheterna. Forskaren Augustines kamp för att överleva tillsammans med den unga skyddslingen, samtidigt som han vill varna rymdfarkostens besättning från att återvända till jorden. Parallellt tecknas tillvaron på pionjärfarkosten därute. Tre män och två kvinnor, av vilka en är gravid. Här finns potential för dramatik och den kommer. Händelselöst är det knappast även om Clooney verkar eftersträva något mer kontemplativt och sökande i grunden. Han omfamnar utan omsvep sin egen äldre persona, det faktum att han inte längre är en ung och rask hjärtekrossare som får alla på fall med sin charm. Huvudpersonen har en gång visst ägt förmågan att charma, men haft andra prioriteringar vare sig de var riktiga eller inte. Och något av svaren på det får vi kanske trots allt närmare slutet. Ja, konsekvensen i berättandet och tonen svajar en aning. Och ja, här finns troligen en och annan logisk lucka. Men ”The Midnight Sky” lyckas ändå beröra och säga något om vår tid och existensens villkor. Vare sig det förstärks eller motarbetas av den nuvarande verkligheten.
© Johan Lindahl2021-01-24