Ad Astra (2019)

Sakta stegrande spänning - men troligen inte för alla smaker

Långsamhetens lov. Alla rymdintresserade kanske inte sjunger detta ode samstämmigt. ”Ad Astra” är medvetet ofta ganska långsam, dock definitivt inte utan dramatik. Till att börja med drivs händelseutvecklingen framåt av ett rent existentiellt hot mot hela planeten och mänskligheten, i vad som kanske lite vanvördigt kan kallas Stanley Kubricks ”2001” genom ”Apocalypse Now” genom ”Oidipus”. Om jag inte blandar ihop myterna och de antika ödesdramerna som ständigt ligger och lurar bakom en stor del av allt berättande sedan dess.

Vi möter i alla fall en Brad Pitt, mer mogen och fårad än i fordom dagar. Här är han astronaut, infödd i den ’kulturen’, slipad, samlad - en man som sällan tappar fattningen och får förtroenden därefter i den framtid som skildras. I den framtiden har baser etablerats på månen, samtidigt som det pågår en kamp om tillgångar och territorier även på den himlakroppen. Längst ut huserar en underjordisk bas som etablerats på Mars. Men, det finns pionjärer som vågat sig än längre ut, för att sedan försvinna och förmodas ha omkommit. Dit hör en av de stora legendarerna i filmens universum. En man som gav sig ut med sin besättning bortåt Neptunus och dessutom råkar vara far till Brad Pitts rollfigur. I filmens nu, några decennier senare får Roy McBride (alltså Brad Pitt) ett aningen chockartat besked på strikt need to know-bas: fadern kanske lever men kan ha tappat greppet en smula. Det skulle till och med kunna vara han som är ansvarig för de återkommande starka strömstötar och överspänningar som hotar den jordiska civilisationen. Bilden av vem fadern egentligen var börjar krackelera och frågan är om Roy är rätt man för det här uppdraget: att söka kontakt med en förmodad hjältefigur som kanske blivit ett hot mot mänskligheten.

Regissören James Gray har även tidigare visat intresse för temat att utforska det okända, vare sig i sydamerikanska djungler eller som här i yttre rymden. Eller det område som ändå tillhör vårt eget solsystem men ändå fortfarande är mycket avlägset för oss. ”Ad Astra” är förmodligen en film man kan reagera våldsamt olika på; resan är lika mycket inre som yttre. Här manifesteras mycken ödslighet, liksom öppen religiositet, avancerad arkitektektonisk infrastruktur men samtidigt ägnas betydande utrymme åt det personliga planet. Att upptäcka sig själv. Vid sidan av svindlande vyer och intrikata innandömen. Rymdens oändlighet kontra klaustrofobiska interiörer på rymdstationer och farkoster. Hänger allt ihop vetenskapligt? Vad vet jag egentligen, men det ger i alla fall sken av att bygga på ett seriöst intresse för vad som finns och vilka regler som egentligen gäller där ute.

Jämförbart med Christopher Nolans ”Interstellar” till exempel, en film som delar kameraman med den här. Holländaren Hoyte van Hoytema som tidigare i karriären arbetade med en serie svenska filmer som ”Call Girl” och ”Låt den rätte komma in”, sedan arbetat med Nolan och i James Bond-sammanhang, med mera. Och är vi ändå inne på personalfrågor, så är det slående hur mycket musiken betyder i sammanhanget, komponerad av überaktive Max Richter som bland mycket annat tonsatt filmer som ”Den gröna cykeln” och ”Mary Queen of Scots”, liksom ett flertal serier som ”The Leftovers” och ”Taboo”.

Dramatiken stegrar sig i svallvågor, med utbrott av nagelbitande spänning i en resa mot okänt mål som verkligen känns som om den kan sluta hur som helst. Och jag upplever det inte som en uppvisning i teknisk briljans. ”Ad Astra” har - pretentiöst uttryckt eller inte - en själ. Den möter människans mörka sida, ställer frågor om var gränsen går för hur mycket press en människa klarar; vad innebär en sund vätskebalans och att vara mentalt på ’rätt’ sida gränsen om galenskap? Och vad är egentligen viktigast i livet? Men som jag redan förvarnat om; alla älskar inte det här sättet att närma sig vår omgivning i rymden eller science fiction-genren. Filmen är nästan demonstrativt designad för att väcka en antingen-eller-respons. Själv? Jo, nästan oavbrutet fängslad. Och Brad Pitt bär berättelsen framåt med till synes små gester. Å andra sidan, sett utifrån världsalltet är de flesta mänskliga gester förhållandevis obetydliga.

© Johan Lindahl
2021-02-27

Originaltitel: Ad Astra
USA/Kina/Brasilien, 2019
Regi: James Gray
Med: Brad Pitt, Donald Sutherland, Ruth Negga, Kimberly Elise, Loren Dean, Donnie Keshawarz, Sean Blakemore, Bobby Nish, John Ortiz, LisaGay Hamilton, Tommy Lee Jones

Genre: Äventyr, Drama, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2019-09-20
Hemmabio: 2020-02-03

Sök