Skyskrapan brinner (1974)

I stort sett imponerande mastodontepos med Newman och McQueen

Stjärnorna konvergerar igen i en av dessa kataklysmiska katastroffilmer från epoken när dessa verkligen frodades. Frågan är om det här inte är en av de bättre i sitt slag. Introduktion och etablering tar sin tid, som vanligt och som väntat. Vi ska få ansikten på alla de stora namnen och vilka funktioner de har, medan spänningen långsamt byggs upp under den första timmen. Lugnt och metodiskt men med problemställningar som uppenbaras på ett tidigt stadium. En magnifik rekordhög skyskrapa är på väg att invigas i San Francisco. Men planritaren som just flugit in från någon mer isolerad utmark där han föredrar att tillbringa sitt liv numera, anar oråd. Och snart inte bara han. Tjänstemän i huset ser tecken på just det stjärnarkitekten Doug (Paul Newman) påpekar: de elektriska ledningarna i huset är inte riktigt i de slag de borde vara. Själv hade han begärt in extra potent kaliber som inte bara lever upp till gällande normer - utan mer än så. Det här är trots allt ingen ynklig standardskrapa som ska öppnas med pompa och ståt. Mycken prestige står på spel, men likväl, vi presenteras för ett fuskbygge! Och därmed den direkta anledningen till all, ursäkta, uppflammande dramatik.

Tätt med stora namn i rollistan, alltså. I alla fall stora namn från den tiden. Karisma som går att gödsla med. Efterhand utkristalliseras de två mest drivande rollfigurerna, redan nämnde Paul Newman och brandkårschefen O’Halloran (Steve McQueen). Två tuppar som får tillfälle att framstå alltmer heroiska i sina respektive roller, även om de har sina meningsutbyten. Och just brandmännen är viktiga här. Det är sällan jag sett en film som så explicit, i förtexter, eftertexter och under hela själva filmens gång så helhjärtat hyllar en yrkeskår. Var deras fackförbund med och finansierade filmen?

Som kontrast introduceras de korrupta resursstarka individer som inte riktigt inser var gränserna går och att man inte kan ta hur många genvägar som helst för att genomdriva sina drömprojekt. Här representeras de mest uppenbart av Richard ”Shogun” Chamberlain som bortskämd, moraliskt dubiös svärson till byggherren, en kille som inte prioriterar sitt äktenskap utan snarare att imponera på svärfar, genom att spara kostnader där de absolut inte borde ha sparats in. Samtidigt - och frågan är om det här någonsin klarläggs riktigt i filmen - hur mycket mer har det fuskats med, som inte kommer fram? Magnaten som ligger bakom bygget och under fashionabla former samlat prominenta gäster till invigningen, spelas av den respektingivande William Holden och kommer i imagehänseende undan aningen bättre. Även om frågetecken kring hans egen moraliska ryggrad hänger kvar i luften hela vägen.

Det behöver nästan inte sägas, men när du staplar så många kända ansikten på varandra kommer några av dem att försvinna i omgångar och inte tillvaratas fullt ut. Faye Dunaway (som några år senare spelade mot just Holden i mästerverket ”Network”) utgör inledningsvis en prominent närvaro, kommer bort under en längre period i mitten och återses mer i slutet. Andra etablerade aktörer kommer att ryka. Var inte oroliga. Berömdhet skyddar inte från akut livsfara och ond bråd död, även om det vore synd att avslöja vilka, i vilken ordning och på vilket spektakulärt sätt de lämnar jordelivet. Det här är ett reellt hantverk där stora pengar plöjts mer. Samtidigt har man lyckats bevara viss respekt för realismen mitt i allt. Sällan blir det så högtflygande operatiskt och publikfriande att all verklighetskontakt upphör. Tyngdlagen, om ni minns den, tycks i det stora hela faktiskt finnas med i beräkningen. Det är förvånansvärt få tillfällen där jag spontant upplever att någonting faktiskt absolut inte skulle kunna hända. I verkligheten som vi känner den. Det är hisnande nog ändå, med överblicksbilder över eldflammor som sprutar ut från flera våningar, trappor som rasar in, explosioner i parti och minut, svävande helikoptrar och luftbroar av diverse spontant uppfunna slag. Och som sagt, brandmän som kämpar mot oddsen i en film som alltså i många stycken är en ren hyllningshymn till just dem.

Sedelärande stoff. Med en eller annan liten moralpredikan inlagd. Vissa ganska förutsägbara turer och en del övertydlig polarisering mellan total osjälviskhet och überegoism. Men det mesta faller in någonstans på skolan däremellan i en gammaldags hederlig episkt anrättad kamp på liv och död som klockar in på närmare tre timmar och lider av några longörer, men som helhet imponerar och fortfarande har sin lyskraft i behåll.

© Johan Lindahl
2022-11-06

Originaltitel: The Towering Inferno
USA, 1974
Regi: John Guillermin
Med: Steve McQueen, Paul Newman, William Holden, Faye Dunaway, Fred Astaire, Susa Blakely, Richard Chamberlain, Jennifer Jones, O.J. Simpson, Robert Vaughn, Robert Wagner, Susan Flannery, Felton Perry

Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 1975-03-03

Sök