Så vit som en snö (2001)

Troell i halvgod form

Elsa Andersson var den första kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat. Hennes liv är just en sådan berättelse som Jan Troell är expert på att filma. Ändå blir "Så vit som en snö" inte riktigt så fascinerande och uppslukande som jag hade hoppats.

Sveriges bästa regissör kan allt vara lite långtråkig ibland. Det är min spontana känsla efter att ha sett Jan Troells nästan tre timmar långa film om Sveriges första kvinnliga "aviatris". Elsa Andersson, baserad på en verklig Elsa, vill flyga, vilket inte är det vanligaste bland kvinnor i början av 1900-talet. Hela filmen handlar egentligen om detta enkla faktum.

Vad som framgår väldigt tydligt är att det delvis rör sig om en psykologisk betraktelse över Elsa, över vad som driver henne att handla som hon gör, men det är mindre tydligt vad filmen egentligen kommer fram till. Eller är det så enkelt som det ibland verkar, att hon vill flyga för att hennes mor dog? Eller vill hon snarare riskera livet än flyga? Jag tycker inte att jag lär känna Elsa riktigt, helt enkelt, och sitter som tittare oförstående till många av hennes beslut. Detta drabbar ens engagemang i filmen, men som tur är finns det alltid andra saker att uppskatta i en Troell-film. Troell filmar och klipper ju själv, och man ser filmerna med den där belåtna känslan som ett gott hantverk inger. Det är snyggt, stabilt, ibland riktigt vackert. Bäst är det när Troell inte försöker förklara så mycket, när han bjuder på poetiska bilder vars eventuella budskap inte riktigt låter sig förmedlas i ord.

Inledningen och slutet är bäst. Elsa som sjuåring spelas riktigt bra av Julia Calvo-Andreasson. När sedan Amanda Ooms tar över som den unga, trotsiga och egensinniga kvinnan som går emot sin samtid och fars protester och lär sig flyga, är jag lite skeptisk till en början. Men hon växer mer och mer i rollen och slutbetyget blir väl godkänd. En stor del av Sveriges skådespelarelit huserar i filmen, med mer eller mindre lyckade resultat. Björn Kjellman är mycket bra, Reine Brynolfsson hyfsad, men Rikard Wolff lyckas aldrig övertyga mig om att han är någon annan än just Rikard Wolff. Hans karikatyriske "hetsporre" till löjtnant struttar runt som en tupp och kläcker ständigt ur sig Shakespeare-citat på ett som borde få William att argt hötta med näven från himlen. En figur man omöjligt kan bry sig om, och knappt ens tro på.

Framåt mitten av filmen kommer longörerna. På flygskolan "tävlar männen om hennes gunst", och om inte Elvira Madigan nämnts i en utflyktsscen hade man nog själv lite småskrattande dragit den parallellen, på ett föga smickrande sätt. Elsas romantiska affärer känns inte så fascinerande för mig, men de passar i sin virrighet in i den hastfärdiga psykologiska profil jag slängt ihop, som går ut på att Elsa vill bli älskad, av alla, utan att egentligen göra något för att förtjäna det.

Sedan hamnar vi i Tyskland, där Troell gör lite halvhjärtade försök att beskriva stämningar som råder hos tyskarna efter första världskriget, och Elsa själv blir desillusionerad, har världens kortaste och minst intressanta kärleksaffär och åker tillbaka, med en fallskärm. Hela den här delen kunde, tycker jag i min fräckhet, strykas, och bakgrunden till fallskärmen, som är nog så viktig senare, kunde presenteras på något annat, mer koncist och effektivt sätt. Hårt men sant.

För när vi väl lämnat Tyskland bakom oss vaknar filmen igen, på något sätt. Vi får återse Björn Granath, som porträtterar hennes orolige, protesterande men i grunden förstående far på ett suveränt sätt, och Shanti Roney som brodern, och slipper framför allt se mer av Rikard Wolff, vars rollfigur till min glädje plötsligt måste "ge sig av". När vi når det riktigt bra slutet, som upprättar mitt vacklande förtroende för Troells omdöme, kommer jag att tänka på en novell av Stephen King, osannolikt nog. En finstämd, vacker, sorgsen berättelse kallad "Sista pinnen på stegen". Ni som läst den kanske kommer förstå vad jag menar.

Så vit som en snö passar bra in i Troells portfölj, ännu en betraktelse över ett Sverige för ganska länge sedan men som vi ändå kan relatera till, och över en udda person som vågar göra något annorlunda och rentav farligt, besatt av en dröm. Karl-Oskar och Kristina, ingenjör Andrée och nu Elsa. Jag kanske inte uppskattar "Så vit som en snö" så mycket som jag borde, men den har ingalunda förstört min respekt för Troell.
----
Trivia: Titeln, som kan kännas lite ansträngt pretentiös ("vaddå "EN snö!?") kommer från ett gammalt schillingtryck.

© Anders Lindahl
2001-02-16

Originaltitel: Så vit som en snö
Sverige, 2001
Regi: Jan Troell
Med: Amanda Ooms, Björn Granath, Rikard Wolff, Björn Kjellman, Shanti Roney, Stina Ekblad

Genre: Drama

Relaterat ur russinbloggen
2002-01-28: Så gyllene som en skalbagge

Sök