Kniven i vattnet (1962)
Romans regidebut både roar och rafflar i lagom doser
Kommer ni ihåg ”Lugnt vatten”? En illmarig nagelbitarthriller släppt för något över 30 år sedan med Nicole Kidman och Sam Neill på båtsemester med förhinder. Klart är väl i alla fall att den filmens regissör Phillip Noyce någonstans i bakhuvudet måste haft ”Kniven i vattnet”, som innebar regidebut för en viss Roman Polanski. En film som händelsevis fyller 60 år just i år, men regelbundet fortsätter hyllas för sina berättarkonster och som en av de bästa debutfilmerna av en blivande mästare. Hur stämmer den bedömningen?
Det här är minimalistisk filmkonst i vissa avseenden. Iscensatt i svartvitt med i princip tre medverkande framför kameran. Två män och en kvinna på en båt. Vad kan gå fel? Det kanske övergenomsnittligt välbeställda gifta paret Andrzej och Krystyna gör en av sina utflykter till landsbygden när de längs vägen nästan kör över en ung man som tycks föra en vagabondliknande tillvaro. Som sakerna skumpar sig plockar de upp honom som liftare och han får följa med på deras lilla båtutflykt. Trots att han inte vet någonting om allmänt sjövett och sådana spetsfundigheter som för paret är givna färdigheter.
Är han deras narr? En ung simpel grabbhalva, eller förresten - snarare mer jämnårig med kvinnan än hon är med sin man. Och ja, nu har jag nog fuskat genom att kolla skådespelarnas födelseår. Andrzej och Krystyna verkar fast beslutna att förnedra den unge, ej namngivne, gästpassageraren lite lagom och visa honom hans naturliga plats i näringskedjan. Men samtidigt, som man kunde anta, spirar någon form av spänning mellan liftaren och kvinnan.
Polanski kategoriseras ibland lättvindigt som en thrillermästare i första hand. När det gäller den här debuten lånar den sig inte riktigt så enkelt till en genrebestämning. Är det en svart komedi eller syrlig betraktelse över fenomenet medelklass kontra underklass? Något underförstått om just klasskillnader i det på den tiden kommunistiska Polen borde nog ändå kunna läsas in här. Men det är framför allt i slutet som spänningen infinner sig och allt blir en mer bokstavlig fråga om liv och död. När konflikterna på allvar skjuter upp till ytan och skönjbara tendenser till svartsjuka uppenbarar sig. Annars är exempelvis musikvalet intressant, en typ av saxofonjazz i lätt melankolisk men samtidigt mysfaktorhöjande anda som kunde ha platsat i en samtida film av, säg Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Eller överhuvudtaget mycket av den lätt komiska samhällskommenterande filmgenren från 1960-talet.
Personligen tycker jag att ”Kniven i vattnet” lever högt på Jolanta Umeckas prestation som Krystyna, kvinnan som kommer emellan två konkurrerande krafter och åtminstone delvis börjar ifrågasätta sin makes prioriteringar och reaktioner, särskilt när dennes synbara förakt för nykomlingen börjar anta sadistiska former. Det hela blir aldrig överarbetat eller extremt tillspetsat i den meningen, men till slut är det ibland en fråga om vem man ska tro på. Stämmer allt det vi ser hända med verifierbar verklighet i filmens värld? Är något av det en önskedröm för någon av dem?
© Johan Lindahl
2022-03-20
Originaltitel: Nóz w wodzie
Polen, 1962
Regi: Roman Polanski
Med: Leon Niemczyk, Jolanta Umecka, Zygmunt Malanowicz
Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 1963-12-09
