Saving Grace (2000)

Vill äta haschkakan och ha den kvar

Ännu en i raden av snitsiga, i grunden godmodiga engelska komedier efter "Sliding doors", "Allt eller inget", "Shooting fish"... well, you know the drill. Varm och gemytlig, listig och lekfull, livsbejakande men inte lismande. Filmen är snabb men inte hetsig, koncentrerad på storyn men tar sig ändå tid för vackra naturscener i det engelska kustlandskapet. Skådespelarna har timing och närvaro, replikerna är råa men hjärtliga. Well, you know the drill... Välvald, ledigt svängande popmusik från Europas och möjligen världens centrum för just ledigt svängande popmusik bättrar på trivselfaktorn. "Saving Grace" gör allt rätt... men någonting slår fel.

Det lätta handlaget gör det lätt att glömma att filmen bygger på två ganska simpla skämt: 1.) kontrasten mellan en änka med fläckfritt förflutet och droghandel och 2.) att alla som prövar marijuana frivilligt eller av misstag blir oerhört skojiga för sig själva och omgivningen. Är det rentav fråga om drogliberal myspropaganda? Gud vet. Filmen är dubbel och rätt förvirrad. Den vill inte ta ställning till någonting och kastar in ständiga brasklappar så snart den är på väg att göra just det, den predikar mot brott men ser alltid komiska poänger i rusets effekter, som alltid verkar medföra mer humor och en välbehövlig avslappnad attityd. Gamla gummor som tänder på börjar givetvis rulla runt i gräsmattan i extatisk eufori. Filmen vill ha hela (hasch)kakan kvar och äta den samtidigt. Visst lockar filmen till skratt flera gånger, men många skämt är alldeles för väntade och faller platt till marken som skadskjutna älgar en svensk senhöst.

- I'm the hip one of us. You're more like hip replacement...

Du har just läst den roligaste och mest hopplöst svåröversatta repliken i filmen. Men bakgrunden kanske borde förklaras. "Saving Grace" handlar om nyblivna änkan Grace Trewathan som till sin fasa finner att makens affärer varit allt annat än ordnade. Hon kan mycket väl drivas från sitt 300-åriga slottsliknande hus och inte minst det välsignade växthuset om inget radikalt sätter fart på inflödet till kassan. Och det handlar om tusentals pund i månaden för att hålla kronofogden borta. Trädgårdskarlen Matthew ber om hjälp med sina gömda klenoder i prästgårdens grönska: några vanskötta plantor med ni-vet-redan-vad. Upplivade av Graces gröna fingrar och ljus från ovan föds de på nytt och idén till snabba inkomster tar form. Nöden har ingen lag... Men Matthews flickvän är mer skeptisk och ryktet sprider sig i byn. Själva skörden skjuter snabbt i höjden, men sedan ska ju varan säljas också. Grace insisterar på att själv ta en tripp(host) till London och kränga kringlorna, varpå Matthew levererar ovanstående bistra sanning. Grace inser sitt misstag efter en dålig dag i vimlet och vänder sig till makens före detta älskarinna för hjälp med kontakterna. Som sagt, nöden har ingen lag. Låter det här som filmens hela synopsis? Varen icke oroliga, det kommer mer.

Brenda Blethyn är bra i huvudrollen, men det här är inte "Hemligheter och lögner" eller något annat att verkligen bita i och dra musten ur. Tcheky Karyo har rimligtvis fått en av de minst utvecklade rollerna i sin karriär. Ska vi tro på hans mystiske undre-världen-höjdare eller bara småle snett? Filmen använder sig också av den obligatoriska idén att till slut tussa ihop alla individer som förekommit i handlingen och konfrontera hög med låg för maximal kulturkrockseffekt. Men inte heller här blir det särskilt sensationellt, i alla fall inte mer än vad den söta röken framkallar.

Vi har länge skämtat om alkoholen från alla vinklar. Den är tillräckligt accepterad som social institution trots alla sina avigsidor. Nu har väl turen kommit till de lätta drogerna, antar jag. Samhällets attityd till dem går som bekant i vågor och stämningen nu är i varje fall mer liberal än för tjugo år sedan när jag själv gick i skolan och optimismen var total när det gällde utrotandet av allt missbruk (förutom av det oumbärliga koffeinet då). I filmvärlden flödar substanserna inte minst i ny amerikansk film, men jag vågar påstå att Quentin Tarantino med efterföljare är bättre på att sätta in dem i ett socialt sammanhang.

"Saving Grace" är helt enkelt en lättsam komedi som viftar bort de flesta problem man skulle kunna möta i sammanhanget med en nonchalant handrörelse. Tonträffen är inte riktigt ren och harmonin är förrädisk. Men vad filmen egentligen vill säga - om den vill säga något - är alltså högst oklart. En del i den sedan några år pågående kampanjen för att legalisera marijuana? En flashback till det glada gosiga sextiotalets utsvävningar? Lite gammal hederlig flower power-moral är kanske på modet igen. Le, sluta grubbla och tänk framförallt inte efter för länge. Och ta inga djupa andetag, som en nyss avgången amerikansk president kunde ha sagt om saken.

© Johan Lindahl
2001-05-05

Originaltitel: Saving Grace
Storbritannien, 2000
Regi: Nigel Cole
Med: Brenda Blethyn, Craig Ferguson, Martin Clunes, Tchéky Karyo, Jamie Foreman, Valerie Edmond, Phyllida Law

Genre: Komedi

Sök