The Queen's Gambit (2020)

Hittar nya öppningar nästan hela vägen

Under en mycket kort period för länge länge sedan, troligen under lågstadiet, var jag medlem i en schackklubb. Själva grundreglerna hade jag lärt mig hemma, men perioden i klubben blev som sagt inte så lång. Och förutom de där basala kunskaper om rockad, passant och bondeoffer finns det bevisligen en hel del annat man borde behärska för att bli en - på allvar - skicklig schackspelare. Namn på spelöppningar och andra manövrer till exempel. Så långt kom jag väl inte. Numera är det sällan det blir något spelande av. Och definitivt inte i närheten av de nivåer som visas upp här.

Unga Beth Harmon blir föräldralös efter trafikolycka. Via tillbakablickar framgår att fadern gjort sig frånvarande i sammanhanget och att mamman förmodligen var starkt begåvad men inte direkt psykiskt stabil. Beth placeras på ett barnhem för att fostras - och för att överhuvudtaget ha något hem. Etablissemanget verkar hyfsat välorganiserat efter den standard man kan anta gällde under det 1950-tal där det ser ut att starta. Men Beth är inte riktigt som andra. Hon får sina överlevnadstips av olyckssystrar och utvecklar efterhand ett visst beroende av lugnande tabletter, som i början delas ut allmänt till barn och ungdomar utan några detaljerade utredningar innan. Skulle det kunna visa sig bli ett problem i framtiden?

Beth träffar också på en tjurskallig vaktmästare i källaren, en trots allt välmenande om än butter medelålders man som ser ut att ha tappat intresset för det mesta i livet utom schack. Först motvilligt börjar han drilla henne i grunderna som själv snabbt förädlar. Mellan sessionerna där nere målar hon upp visioner av sina egna partier i sovrummets tak. Ja, det är väl lite ”Beautiful Mind”- varning där. En film jag aldrig varit riktigt förtjust i. Det här är bättre.

Begåvningen hon har är i varje fall något utöver det vanliga och hon får efterhand chansen att visa upp den. Samtidigt sås tidigt frön till sådant som skulle kunna stjälpa karriären och kanske livet i framtiden. För att få en vanlig fråga ur världen, så ska det här inte vara direkt byggt på en verklig person. Inte bokstavligen. Däremot med en roman i bakgrunden som hämtat inspiration från den högst allvarligt kompetitiva atmosfär som genomsyrar schacksporten på den högsta nivån. Boken av Walter Tevis tycks just när detta skrivs vara slutsåld lite varstans. Bara sagt som en parentes.

Efter pilotavsnittet sker inte oväntat ett hopp framåt i tiden, där vi inte längre ser ett barn i aktion utan en tonåring. Hon adopteras av ett par med (ytterligare en) slående frånvarande fader och en inte fullständigt lycklig hustru. Tonårstjejerna i skolan är som en del tonårstjejer är: odrägliga och nedlåtande. Men Beth får utrymme att följa sin kallelse. Schackturneringar kan trots allt utspelas även i Mellanamerika. Alltså någonstans i den amerikanska Mellanvästern. Anya Taylor-Joy från bland annat filmerna ”Thoroughbreds” och ”The Witch” med sin skarpslipade förmåga till stenansikte, svårläslighet och inte minst genomträngande blick tar över scenen. Och showen.

Som rullar vidare. Adoptivmodern Alma (Marielle Heller) inser dotterns kapacitet och krasst uttryckt möjligheten till en mjölkko; samtidigt som hon vill och försöker vara ett föredöme, en som stöttar och vill hjälpa Beth utnyttja sin närmast unika potential. Resorna blir fler, turneringarna större, prispengarna likaså - liksom frestelserna. Båda är beroende på sitt sätt. Och vart skall det leda?

Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.

Man kunde frukta att koncentrationen på en krävande sport - närmast ett hjärnornas krig - och en ung kvinna med svår barndom och brist på riktiga förebilder, ska fastna i en ständigt upprepande cirkel av framgång och samtidigt dess baksida. Och är det något som ligger serien till last är det väl just den där ganska väl använda grundproblematiken. Men de lyckas ändå följa upp varje liten longör eller överdriven repetition med en ny vinkel, en ny miljö och nya överraskningar, positiva eller obehagliga, som sätter hjulen i rullning igen.

Miniserien ”The Queen’s Gambit” lyckas faktiskt vara nästan oavbrutet intressant och fängslande. Tack vare eller trots att den bygger på något väldigt igenkännbart; underbarnet som kämpar med sina motstridiga inre impulser. Ska genialiteten vid schackbrädet definiera henne - eller självdestruktiviteten den som finns där från början? Dragningen till starka drycker och stimulerande tabletter. Disciplinen som hon ibland är förtvivlat angelägen att visa, samtidigt som frestelserna tornar upp sig. Vilka i hennes växlande bekantskapskrets är goda influenser och vilka är det inte? Vad är en riktig vän? Hur skapar man riktiga relationer överhuvudtaget och hur hanterar hon som nästan ensam kvinna i gamet spänningarna som uppstår med en del av grabbarna som är inne i samma bransch?

Attraktion uppstår, men hon tycks aldrig riktigt säker på när det är bara är hon själv som är intresserad och när det finns ett gensvar från den andra sidan. Om det nu beror på att de yngre grabbarna i hennes schackcirklar kanske är för mycket funtade som hon själv, medan de mer ’normala’ kanske är sundare sällskap men inte lika spännande. Även om det är lite för lockande för en sådan här berättelse att tillbringa så mycket tid med att studera återkommande sönderfall och svaghet när det är inre styrka som krävs som mest, så ändå: serien hittar nya sätt att starta om, hitta nya öppningar på… brädet, se ljuset i slutet av tunneln när huvudpersonen just lyckats försnilla stora möjligheter och som ett uttryck lyder; stjäla ett nederlag från segerns käftar. När motsatsen är så mycket bättre. Men ovissheten om vilken Beth Harmon som egentligen ska vinna kampen med sig själv är spännande, vare det en historia gammal som gatan eller inte.

Schack är för övrigt en religion i Ryssland. Åtminstone under 1960-talet om man får tro den här serien. Och upplösningen som, utan att säga för mycket, tar plats bakom den gamla Järnridån innehåller mycket av det som man kan begära när just en kamp mot sig själv, mot elementen eller omständigheterna ska knytas ihop på ett så klimaktiskt sätt som möjligt. Dessutom handlar det inte faktiskt bara om individuell genialitet, utan även om behovet av att, just det, bygga relationer och skapa vänskapsband som verkligen räknas när det stormar.

© Johan Lindahl
2020-12-23

Originaltitel: The Queen's Gambit
USA, 2020
Regi: Scott Frank
Skapare/show runner: Scott Frank Allan Scott
Med: Anya Taylor-Joy, Marielle Heller, Thomas Brodie-Sangster, Bill Camp, Marcin Dorocinski, Moses Ingram, Harry Melling, Isla Johnston, Matthew Dennis Lewis, Russell Dennis Lewis, Jacob Fortune-Lloyd

Genre: Drama, TV-serie
Svensk biopremiär: 2020-10-23
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök