The Promise (2016)
En historia som behöver berättas
Ett sekel har gått och mer därtill. Ändå är frågan fortfarande kontroversiell, åtminstone i Turkiet. Vad som egentligen hände när över en miljon armenier dog i det som av de flesta utomstående bedömare betraktas som ett folkmord. Det ottomanska imperiet var på väg att fasas ut och en ny form av turkisk statsbildning var på väg in, samtidigt som det första världskriget drog igång och turkarna deltog på samma sida som Tyskland i en konflikt som är mer komplicerad att reda ut. Det första världskriget lånar sig inte till enkla beskrivningar och sammanfattningar, men det som hände i det av Turkiet kontrollerade området handlade av allt att döma om att ett försök att rensa ut minoriteter med olika hårdföra metoder.
”The Promise” kan möjligen ge vibrationer av ett mer sentida försök till ”Casablanca”, med en typ av triangeldrama i centrum för att grunda berättelsen i. Inte mycket armeniska eller turkiska talas i den här filmen med en internationell ensemble som slår an diverse olika accenter för att skapa så verklighetstrogen känsla som möjligt. Det är en aning stelt i början. En högtidlighet, nästan motsträvighet som inte ger filmen bästa möjliga språng från startblocken. Men man vänjer sig. Och inte minst, efter en inledande, förrädiskt sorglös inledning skruvas temperaturen upp. Ung medicinintresserad man (Oscar Isaac) från turkisk by där olika folkgrupper lever sida vid sida, tar sig till Konstantinopel för att studera läkekonst och förverkliga sin vision om vad han vill göra med sitt liv. Planen är sedan att flytta hem igen och gifta sig med sin trolovade. Men i storstaden får han upp ögonen för andra nöjen och möter en annan kvinna, en armeniska som är mer världsvan och samarbetar med en oförvägen amerikansk journalist.
Reportern (Christian Bale) ser vad som är på väg att hända och är
lite för brutalt uppriktig i sociala sammanhang och när det inte passar sig. Men verkligheten kommer ikapp och alla dras in i konflikten. Armenier drabbas akut av turkiska nationalister som startar kravaller och trakasserar dem, följt av påtvingade marscher ut i öknen, förstörda butiker och rena massakrer. Filmen lägger inte fingrarna emellan där.
Storyn vill också balansera de personliga relationerna och graden av svartsjuka som uppstår i de komplicerade relationerna mellan huvudpersonerna - som hamnar i livsfara tillsammans eller var för sig gång på gång. Det
är melodramatiskt och bombastiskt och ingen del av den turkiska militärmakten eller det vi ser av deras dåvarande statsapparat framstår i särskilt sympatisk dager. Berättarstilen är inte världens mest subtila, men det som skildras är i vissa avseenden en försummad bit av historien som kanske behöver en rejäl episk tagning, vilket det mig veterligen inte finns så många av i filmväg.
Vi färdas mellan slott och koja, glamouren i en inledningsvis fridfull och sofistikerad storstad, till byar som utsätts för militärens attacker, militära fångläger och tågtransporter som för tankarna till skildringar av Förintelsen. Filmen har sin portion krigsklyschor och vet hur man rycker i rätt trådar, men som sagt, det är nog också en historia som behöver berättas. Oundvikligt blir det mer och mer gripande. Vad ”The Promise” möjligen saknar i konstnärlig finess och finstilt psykologi tar den igen med passion för engagerade historielektioner.
© Johan Lindahl2020-11-22