Enola Holmes (2020)
Lekfullt men alltför lättviktigt
Jo! De är inte bara två intelligenta, högdragna bröder i det viktorianskt engelska, eller snarast brittiska kungariket som hör hemma i brottlösarhistorien. Det finns en syster också. Nu vet vi det. Hon har bott på ett kråkslott med sin excentriska men omsorgsfullt fostrande moder, till synes nästan isolerade från omvärlden fram till dess modern plötsligt försvinner - spårlöst. Kanske med en del olösta mysterier i bagaget. Bröderna dyker upp, sent omsider. Planen är att unga systern ska sättas i en anständig flickskola/uppfostrande anstalt så det äntligen blir folk av henne. Särskilt äldre brodern Mycroft har en solid uppfattning i frågan. Andre brodern Sherlock verkar inte riktigt fullt så drivande i fostringsprojektet. Alltnog, syster Enola har sina egna idéer och rymmer i skydd av nattmörkret på heden för att själv söka svar på allehanda spörsmål.
Filmen är fartfylld och kanske enklast uttryckt klämkäck. Den leker med formen och antalet gånger som Enola vänder sig mot kameran och förklarar vad som händer är närmast oräkneliga. Det här är i stora drag en ploj. Bitvis ganska rolig, men ingen tung pjäs. Det försöker den heller inte vara, men halvvägs in kan man frukta att det aldrig riktigt kommer att uppenbaras ett sammanhängande narrativ som inte avbryts av någon sorts
gag eller just det där ’vända sig mot kameran’, vilket vittnar om en överdriven rädsla för att tråka ut publiken. Efterhand släpper det draget en aning; scenerna tillåts pågå lite längre och dialogerna får vara lite fylligare.
Lite.
Sherlock i den här gestalten är oftast så nedtonad och icke-manisk, snarare sömngångaraktig, att han framstår som motsatsen till Benedict Cumberbatchs rolltolkning i de återkommande miniserierna som också leker med formen, men lyckas vara mer konstant uppfinningsrika och oförutsägbara. Alltmedan den kaxiga lillsyrran är framgångsrikt hemskolad till att överglänsa all omgivning i slutledningsförmåga, improvisationsexpertis och dessutom kampsportskompetens vid behov. ”Enola Holmes” pladdrar på och fladdrar fram. Progressiva ideal hyllas, konspirationer konstateras, tänkta oväntade vändningar uppstår. Och så vidare. Castingen i sig gör en hel del för att rädda projektet. Som helhet kan man väl säga ’se den för all del’. Men känn ingen press.
© Johan Lindahl2020-11-28