Tenet (2020)

Stimulerande och engagerande i egen rätt

Han har alltid idéer. En viss övergenomsnittlig djärvhet och nyfikenhet, förmodligen även ren envishet när det gäller att försöka genomföra dem också. Inte minst visuellt. Det borde vara en smula krävande att vistas på en inspelningsplats där Christopher Nolan håller i trådarna. En och annan brukar också uppleva det krävande att se resultatet av dessa vedermödor också. Det är sådana där ’tänka-filmer’, som någon jag träffade en gång uttryckte det. Ja, ett visst tankearbete krävs den här gången också. På en skala mellan hans minst tankeprocessfordrande filmer och de mest utstuderade hjärnskrynklarna hamnar väl ”Tenet” någonstans i mitten. Det vill säga, den är lite mer komplicerad än vad de flesta så här actionpackade äventyr plägar vara, men det kunde ha varit ännu krångligare. Strängt taget måste man faktiskt inte fullt ut förstå hela premissen - och det går säkert att leta håligheter i logiken.

Hur är det med den där omvittnade Nolan-ska tekniska briljansen parat med en viss kyla? Där allt är så exakt uträknat att utrymmet för vanlig mänsklighet begränsas? Jo, de som tycker att detta är norm i Nolan-filmer kommer säkert inte att ändra uppfattning här. Det handlar till stor del om just idéer, komplexa förhållanden och viktiga uppdrag som ska utföras. Men i slutändan lägger han sig ändå vinn om att när det handlar om något så viktigt som mänsklighetens överlevnad, så spelar både personliga relationer och känslomässiga band - såväl som avancerade militära operationer - roll. Hur vi har kommit till den punkten är dock en snårig historia. För att försöka sammanfatta filmens grundläggande koncept: Händelseförlopp kan utspelas framlänges och baklänges på samma gång. Personer kan mötas mitt i en virvel, en situation där en kommer från det förflutna i en rörelse mot framtiden (som vi brukar uppfatta verkligheten) och möta någon från framtiden som rör sig i motsatta riktningen, tidsmässigt. Där, i framtiden, har någon utvecklat möjligheten att röra sig bakåt i tiden och och inverka menligt på det som händer här och nu. Ungefär. Frågor på det?

Den möjligheten har som så många andra genialt uttänkta upptäckter skapat vissa problem. Problem av den art som uppstod i komedin ”Dogma” för tjugotalet år sedan, om någon råkar komma ihåg den. Där hade två fallna änglar hittat ett kryphål i kreationen för att komma tillbaka in i himlen, men just den insikten skulle kunna få hela existensen att utplånas. Det som i ”Tenet” börjar med en synbar terroristattack under en operaföreställning i Ukraina med en del förvillande inslag, visar sig utgöra del av något större. Den smattrande startsekvensen fyller även funktionen att presentera en kille som vet hur man tar några feta smällar för laget och därefter sänds ut på ett ännu mer delikat uppdrag för underrättelsetjänstens räkning. Eller vem som nu egentligen styr allting. Frågan om vem som verkligen tar initiativet till vad och när det händer eller kommer att hända är en av de springande punkterna i filmen.

Visst, en stor del av första timmen handlar om exposition. Förklaringar. Att lägga ut en snitslad bana och klargöra förutsättningarna, för att sedan börja ställa dem på huvudet när filmen rör sig från ganska rättfram spionthriller till något med starkare existentiella aspekter. Får filmen i nuläget en extra dimension genom att den till slut släppts under ett år där bioutbudet varit väldigt begränsat? Den ödslighet och svårighet att orientera sig i tillvaron som många kan uppleva under corona-året 2020 kanske verkar till filmens fördel. Räkna med viss förvirring. Räkna också med att ett ljudläggningen tycks lida av en viss obalans. Åtminstone jag upplevde dialogerna som lågt mixade och på gränsen att dränkas i det övriga mullrandet mellan varven. De scener som tilldrog sig i mindre bullriga miljöer framstod som mer lågmälda än väntat. Om det nu är medvetet eller har uppstått i överföringen från Nolans förmodligen superavancerade teknikfabrik ut till de salonger jorden runt där man vågar hålla öppet just nu. Inte så att någonting direkt gick förlorat i kommunikationen, men var beredd på en del markanta pendlingar mellan högt och lågt, bokstavligen.

Protagonisten, som inom ramen för själva berättelsen själv använder uttrycket protagonist om sig själv (och inte alltid får medhåll av omgivningen), spelas av John David Washington, känd från ”BlacKkKlansman” och dessutom Denzels grabb, ni vet. Han gör en i grunden inte särskilt högröstad heroisk herre på jakt efter någon som kan leda honom på vägen mot att förhindra en global katastrof. Något värre än ett kärnvapenkrig, som han fått förklarat för sig. Nyckeln i sammanhanget kan vara ett gammalt band från Borlänge, eller i varje fall en mindre nogräknad vapenhandlare som lånat sitt namn av dem. Kenneth Branagh i skurkrollen kan i förstone framstå lite väl karikerad och genretypisk men får tydligare konturer och en aning fördjupningar senare. Inte oväntat har han också en vacker yngre fru spelad av Elizabeth Debicki som hade en snarlik roll i miniserien ”The Night Manager”. Det kan inte gärna vara en slump att de två respektive rollerna har så mycket gemensamt.

Nolan har även sina musor, favoriter som på något sätt alltid är med - fast inte alltid lika länge. Som Michael Caine. Han medverkar i en scen, fyller sin funktion och kommer sedan aldrig tillbaka. Nu vet ni det. ”Tenet” är också en globetrotteruppvisning med återkommande besök i metropoler som Kiev, Bombay (även känd som Mumbai), Oslo, Tallinn och ett par ställen till jag glömmer i hastigheten. Vi är i princip alltid i rörelse, och ser som sagt mer och mer av motstridigheterna där fienden kan komma från framtiden - om så bara några minuter in i den - där nyckeln till kontroll över utvecklingen i världen handlar om vad som kommer att dominera, framåtrörelse eller bakåtrörelse. Så var det väl om jag förstod rätt? På något sätt hänger ihop. Spänstigt, rafflande och en kakofoni av syn och ljudintryck. Nej, det är knappast Christopher Nolans bästa film någonsin. Det behövs inte heller för att bli tillräckligt imponerande och engagerande i egen rätt. Två och en halv timmes speltid kan verka väl tilltaget, men den där förklaringsfasen i början som inte är det mest stimulerande stycket, är på något sätt ändå nödvändig för att konsekvenserna av det som händer sedan ska ha tillräcklig tyngd. Ingen annan gör riktigt det här på film. Regissörens sensibiliteter och fixeringar har skapat sitt eget universum, som kan ha sina brister du får leta kompensation för i någons annans. Just det här universat bör uppskattas för vad det innehåller, det du inte hittar någon annanstans, om det så är i förverkligandet av sensationella scenlösningar och fysiska utmaningar, logistiska problem som de flesta andra i gebitet helst undviker. Eller nya skruvade varianter av frågeställningar vi har hört förut. Men inte riktigt så här. Framför allt inte i år, när vi knappt sett någonting på bio. Och det är helst där ”Tenet” ska ses. Om du har möjlighet.

© Johan Lindahl
2020-10-11

Originaltitel: Tenet
Storbritannien/USA, 2020
Regi: Christopher Nolan
Med: John David Washington, Robert Pattinson, Dimple Kapadia, Elizabeth Debicki, Yuri Kolokolnikov, Kenneth Branagh, Aaron Taylor-Johnson, Himesh Patel, Martin Donovan, Clémence Poésy, Michael Caine, Andrew Howard

Genre: Action, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2020-08-26
Hemmabio: 2020-12-14
Teman: Tidsresor

Ingår i följande teman

Sök