Cobra Kai - säsong 1 (2018)
- Strike first, strike hard, no mercy
”Sensei, ska jag tvätta fönstren på något särskilt sätt.”
”Nej, jag skiter i hur du gör det.”
Det är en så himla bra idé, att plocka upp mobbaren Johnny Lawrence några decennier efter att han blev sparkad i ansiktet till hela världens kollektiva jubel. ”Karate Kid” var en strålande film och Danny Larusso en värdig vinnare, men att göra filmens skitstövel och tävlingens förlorare till huvudperson i en senkommen spinoff (med originalskådisarna, förstås) är baske mig genialiskt.
Han är på dekis, halvt alkad och förföljd av reklam för Larussos framgångsrika bilfirma, men påfallande fit. Och när situationen kräver det – till exempel att några ligister kastar en kille in i hans älskade gamla Pontiac Firebird – så sitter karatetakterna i. Miguel, killen som kastas, är nyinflyttad granne till Johnny. Han går på den mest arketypiska skola man kan tänka sig, med de utstuderat elaka och bortskämda mobbarna och nördarna med de lakoniskt kvicka replikerna och den hunsade livsinställningen. Genom att oturligt göra sig ovän med några av de förstnämnda har Miguel hamnat på svarta listan. I Johnny ser han en ljusning. Bara man lär sig slåss så ordnar sig väl det mesta?
Johnny lever kvar i 80-talet, i actionfilmerna (helst dåliga, som ”Iron Eagle”) och låtarna. Och när första avsnittet avslutas med ett beslut till tonerna av Alan Parsons Projects ”Sirius” så är det bara att kapitulera. Med de sista pengarna från styvfar köper Johnny en lokal och återuppväcker Cobra Kai. Miguel blir förstås hans första elev. Som får städa, fixa elen och lära sig hur man krossar någons struprör.
Omdömet hos Miguels nya sensei är inte det bästa. Astma är ”på låtsas”, prat om omoderna könsroller förvirrar honom och inspektören från hälsomyndigheten har en hel del att upplysa honom om. Det är tragikomiskt och omedelbart engagerande. Underdogen blir trots alla sina brister automatiskt någon man hejar på, och gradvis målas en allt mer nyanserad bild av honom. När han får lite gratisreklam och den folktomma dojon plötsligt fyllts av ”förlorare” känns det som en kanske inte välförtjänt men välbehövlig triumf. Frågan är bara vad eleverna kommer att lära sig ...
Och den vuxne Daniel LaRusso, som förstås också bor kvar, är å sin sida lätt irriterande. Inte elak, snarare för trevlig. Ibland känns han nästan som Ned Flanders. Alla kunder får ett bonsaiträd. Han har dock sina egna bekymmer. Bortskämda barn, till exempel. Dottern, som han en gång i tiden lärde karate, har börjat hänga med de rika och bortskämda, men vill ändå inte tappa kontakten med sin dorkiga kompis. Sonen är rätt och slätt lat.
Johnny har å sin sida en son som han knappt träffat, som givetvis snart ansluter till en alltmer invecklad handling med klara inslag av ungdomssåpa a la ”Beverly Hills 90210”, fast med återkommande och ganska välgjorda slagsmål och mer civiliserade karatescener. En annan association kunde vara ”Starship Troopers”. Är det parodi, pastisch eller bara huvudsakligen bara oursäktande klyschigt? Det är underhållande, i alla fall!
Det är burdust och roligt och 80-tal möter 2000-tal på bästa vis. Och både föräldern man är och ungdomen man var kan relatera. Referenserna duggar tätt men oftast som en faktisk del av handlingen, som när Miguel går på Halloween-dansen som skelett. Det är frispråkigt men empatiskt, om frustration och drömmar och hur livet kan bli. Om grym nätmobbning och insikten att barn inte alltid kan förlita sig på att de vuxna kommer att rädda dem. Och om en eskalerande och ofta frustrerande onödig fejd där sympatierna landar snyggt hos båda parter. Det är ung kärlek, gammal revanschlusta och ett stort tema om fadersfigurer. Gulligt och plumpt, minnen och nutid. Att se de gamla händelserna ur Johnnys perspektiv är lika intressant som komiskt. Vem var svinet egentligen? Det är nästan så man tvivlar ett ögonblick.
Och givetvis leder det fram till en turnering med spektakulär karate och klassiska moves jämte nya påhitt.
Serien har sina skavanker. Någon borde ha funderat en extra gång över trivialiserandet av rattfylla. Och det kan gå väldigt fort för en karaktär att gå från schysst till skitstövel. Men mestadels träffar den här förhöjda metaverkligheten rätt. Man både roas och bryr sig såpass att man uppriktigt hoppas att en del konflikter ska lösas i andra säsongen.
Only one way to find out ... Att hyra nästa säsong på VHS!
No, wait...
© Anders Lindahl
2020-10-05
Originaltitel: Cobra Kai - Season 1
USA, 2018
Skapare/show runner: Josh Heald Jon Hurwitz Hayden Schlossberg
Med: William Zabka, Xolo Maridueña, Ralph Macchio, Courtney Henggeler, Tanner Buchanan, Mary Mouser, Nichole Brown
Genre: Drama, Komedi, TV-serie
