Sjusovaren (1973)
”Helt otroligt ... Doktorn sa att jag skulle vara på fötterna igen om fem dagar. Han tog fel på 199 år!”
Miles Monroe väcks ur sin kryosömn 200 år efter ett medicinskt missöde 1973. Världen han vaknar i är ett slags lyxdystopi, där fel sorts tankar kan straffas med omprogrammering, men där de flesta verkar leva ett liv i överflöd. De två forskare som tinat upp honom arresteras ganska så snart, så förvirrad och nyvaken befinner han sig snart på flykt efter en rudimentär introduktion till sin nya hemtid.
"Sleeper" är en tidig Allen-film, vilket innebär att fyndiga repliker samsas med magnifikt tramsig slapstick i ännu högre grad än i de senare filmerna. Ofta till tonerna av frenetisk gladjazz. Här halkar Woody runt på ett tre meter långt bananskal när han stjäl några av framtidens genetiskt gigantiserade grönsaker och riskerar att få huvudet avmonterat när han klär ut sig till hushållsrobot. Hans första tafatta försök att gå efter uppvaknandet, och minen han har, är rena och skära clownkonster.
"Demolition Man" har säkert hittat inspiration till både en och två scener här. Budgeten är dock uppenbart blygsam. Många arkitektoniska kreationer av den djärvare sorten har lånats av ägaren snarare än byggts för filmen. Den nedfryste Miles i filmens början är av allt att döma invirad i helt vanlig aluminiumfolie. Men de bubbliga elbilarna är ganska fina och många inredningsdetaljer är alternativt stilfulla och komiska, ibland både och. Säkerhetspolisens uniformer och farkoster kunde å sin sida nästan ha inspirerat serien ”V”.
Scenen när han får titta på ’gamla artefakter’ och förklara vad de var, huvudsakligen bilder på 1900-talskändisar, innehåller bland annat påståendet att Norman Mailer donerade sitt ego till forskning och att Charles de Gaulles var en känd tv-kock. Hur kul det är för en dagens tjugoåring törs jag inte svara på, men jag som var ett år gammal när filmen kom garvar i alla fall, så kanske är det en någorlunda tidlös framtidskomedi ändå. Mitt i Watergate-affären passar Allan också på att sätta omvärldens dom över Nixon. Något som också är en populär sysselsättning i serien ”Futurama”, som har flera andra likheter.
Apropå tidlöst. Lustigheterna inkluderar att 70-talets skräpmat, för att inte tala om tobak, i framtiden har visat sig vara det nyttigaste man kan få i sig. En indirekt påminnelse om att vi även 50 år senare tvistar om vilka dieter som är bäst. När Miles får veta att alla hans vänner är döda sedan länge reagerar han indignerat: ”Men de åt ju ekologiskt odlat ris, allihop!”
Givetvis dyker Diane Keaton upp efter ett tag, en medlem av den intellektuella elit som inte vill ha något att göra med den underjordiska motståndsrörelse som Miles redan stiftat bekantskap med. Givetvis tvingas hon snart se saker ur ett annat perspektiv. Den framtida bjudningen med alla gäster i excentriska kläder helt i svartvitt men 70-talstypisk svada är total Woody Allen, men i framtiden. En av gästerna har ett hakkors på tröjan, om än bakvänt. För att bli höga skickar de runt ett metalliskt klot. De är tyvärr ’för få för att ha sex’ men lyckligtvis har värdinnan en ’orgasmatron’ i hemmet.
Filmen blir inte mindre konstig mot slutet. Ibland vet man inte riktigt vad poängen är. Ibland är det lika kul som konstigt. När de spelar upp scener ur ”Linje Lusta” vet jag inte vilken kategori det hamnar i men när de ska leka läkare och klona presidentens näsa hamnar det helt klart i kategorin kul.
En udda fågel i Allens repertoir, och ändå väldigt typisk för honom. Det är en massa trams och kvicka repliker och överraskande mycket trevliga utomhusmiljöer. Måste den ses? Absolute inte. Är den underhållande? Det tycker jag.
FOTNOT
Miles sammanfattning av NRA känns fortfarande aktuell, nästan 50 år senare:
”De såg till så att kriminella kunde skaffa vapen så att de kunde skjuta medborgare.”
© Anders Lindahl
2020-09-27
Originaltitel: Sleeper
USA, 1973
Regi: Woody Allen
Med: Woody Allen. Diane Keaton, John Beck
Genre: Komedi, Sci-fi
Teman: 70-talsvecka 2020
Ingår i följande teman
