Hotet (1971)
Stram men spännande scifi-klassiker
Osannolikt mångsidig. Ibland är det omdömet mer motiverat annars. Som i fallet Robert Wise (1914-2005). Hans meritlista i registolen rymmer allt från ”Sound of Music” och ”West Side Story” till skräckklassikern ”Det spökar på Hill House” - och det här; en av de mer suggestivt skruvåtspännande science fiction-skapelserna från det tidiga 1970-talet. Jag har några vaga minnesbilder av att ha sett den under en liten scifi-kampanj som den svenska televisionen hade i min ungdoms dagar. Minns jag rätt?
Det första som möter oss är förtexter som doftar stort hemlighetsmakeri; mystiska regeringsdokument ska snart göras offentliga, utlovas till en dissonant, pulshöjande ljudvägg. Och förresten, som så mycket annat i samma genre som förevigats på film är förlagan en roman av Mr Michael Crichton. Under en militärmanöver är planen att plocka upp en satellit som ska ha landat på jorden igen, närmare bestämt vid en liten stad i New Mexicos glesbefolkade halvökenlandskap. Under inhämtningen upptäcks något högst ovanligt. Hela staden, som i och för sig inte innehåller så många invånare, är helt utslagen. Alla är döda. Unga och gamla, kvinnor, män och barn - alla har till synes plötsligt avlidit mitt i vad de för tillfället företog sig, med några få avvikande mönster. Har det något med satelliten och pågående rymdforskningsprojekt att göra? Och hur kan offrens blod ha levrat sig redan inne i kroppen? Men vänta! Det finns två överlevare. Ett spädbarn. Och en äldre synbart förvirrad man. Någon gemensam nämnare måste finnas mellan dem, men vad kan den vara? Som det brukar bli i sådana här berättelser, samlas ett gäng av de bästa av de bästa för att luska i mysteriet.
Efter denna inledande location scouting sammanstrålar hjärntrusten med en kvartett elitmedicinare i spetsen vid en av de där härligt hemliga underjordiska baserna som vi alla vet att amerikanerna har fullt av ute i sina mest isolerade områden. En del av nöjet här är naturligtvis att se hur man för drygt ett halvsekel sedan tänkte sig den mest avancerade teknologiska forskningsanläggning som fanns. Filmens estetik i stort sett är för övrigt stram, berättartempot återhållet och tonen allvarsam. Men det finns plats för galghumor, inte minst från den ständigt sarkastiska forskaren doktor Ruth Leavitt (Kate Reid).
Filmen bjuder frikostigt på en av de mest detaljerade desinficerings- och saneringssekvenserna i filmhistorien. Säkerhetsproceduren är ytterst noggrann för att undvika kontamination inne på anläggningen med sina olika nivåer under marken. Vägen till att bli en värdig och välkomnad individ nere i det allra heligaste laboratoriet är en flera timmar lång process. I filmens verklighet alltså. Men även inom filmens ram tar det en stund. Den närmast kliniska noggrannheten och berättartekniken är rentav jämförbar med en några år tidigare producerad episk film vid namn ”2001”. Inte minst på grund av en delad fascination för interaktionen mellan människor och maskiner. Artificiell intelligens var något som man kanske på allvar hade börjat intressera sig för under den här perioden. Och som bekant har det intresset knappast svalnat hos mänskligheten. Eller filmmakarna.
Filmen täcker in så gott som alla förväntade tematiska tankegångar. Frågan om vad som finns ute i rymden och det kalla krigets skugga över världen. Misstro mot och även mellan myndigheter. Den inbyggda viljan inom institutioner att tolka oförklarliga olyckshändelser som resultat av den mänskliga faktorn, snarare än något som man aldrig varit med om förut. Envisa skarpa hjärnor som jobbar i blindo och försöker hitta svar just på något man aldrig mött förut, samtidigt som de går i clinch med varandra och inte alltid har precis samma prioriteringar. Det är en till allra största delen långsamt och metodiskt berättad historia, men som rentav ökat i attraktionskraft, dels på grund av ens egen ökande ålder och kanske på grund av hur allting utvecklats sedan dess.
Filmen jobbar effektivt inte minst på ljudplanet med växelverkande tystnad, sjuttiotalistiskt skruvade syntetmaterial à la ”A Clockwork Orange” och frekvent framvällande ljudkakofonier. Spänningen skruvas upp markant under de sista 20 minuterna och innehåller givetvis en desperat sekundjakt för att undvika total katastrof som klimax. Och ”Hotet” som helhet framstår i nuläget som alltmer framsynt och genomsyrad av frågeställningar som inte blivit mindre aktuella.
Bonusfakta: För tiotalet år sedan producerades en miniserieversion av filmen, eller snarare boken den bygger på, med ett snarlikt upplägg men mindre stilistik och pionjäranda. Benjamin Bratt och Viola Davis gjorde ett par av huvudrollerna medan bland andra Ridley och Tony Scott var producenter. Den versionen är inte helt ointressant men ganska umbärlig i jämförelse.
© Johan Lindahl
2020-09-27
Originaltitel: The Andromeda Strain
USA, 1971
Regi: Robert Wise
Med: Arthur Hill, David Wayne, James Olson, Kate Reid, Paula Kelly, George Mitchell, Ramon Bieri, Kermit Murdock, Richard O'Brien, Peter Hobbs
Genre: Mystery, Sci-fi, Thriller
Svensk biopremiär: 1972-01-28
Teman: 70-talsvecka 2020
Ingår i följande teman
