Rötmånad (1970)

Svartsynt svensk fars med ojämn formkurva

Jag var ju där. Men inte riktigt där. Jag var barn under 1970-talet och insåg naturligtvis inte då vad det egentligen var för ett årtionde. Åtminstone inte det årtionde som man numera kan få bilden av genom diverse tillbakablickande dokumentärer, såväl som spelfilmer tillkomna under den tiden. Inte minst från svensk horisont. Uppenbarligen var vi ett i grunden deprimerat och dekadent folk som frossade i flyktiga förlustelser för att överleva dagen och bekämpa den allmänna känslan av intighet och meningslöshet. Företrädesvis med sex. Ja. Så var det. Givetvis.

Regissör Janne Halldoff har väl främst uppnått ryktbarhet som skildrare av den mentaliteten. Eller? Själv har jag hittills sett väldigt lite av hans samlade verk. Vad har jag missat? I ”Rötmånad” bor en betryckt medelålders man med sin tonårsdotter i ett hus i skärgården till dess hans - under flera år försvunna - fru plötsligt simmar ibland och tar befälet i hushållet. Mannen driver tydligen en frisersalong men syns i princip aldrig där. Han kanske bara äger den. Dottern går troligen inte i skolan och verkar inte heller ha skaffat sig något jobb. Matriarken i huset ser sig själv som expert på män och deras behov. Vid sin återkomst startar hon en serviceverksamhet som främst går ut på att låta dottern fotomodella åt allehanda benägna kamerautrustade herrar, samtidigt som hon kanske även tjänstgör på andra sätt ute i badhuset i änden på bryggan.

Skärgården är skenbart idyllisk, men folksjälen full av allsköns fördunklande substanser. Stora mängder alkohol konsumeras för att dränka tristessen. Carl-Gustaf Lindstedt gör ändå ett empatiskt porträtt av en medelålders, lätt förtryckt man som verkar helt oförmögen att säga vare sig bu eller bä innan han verkligen kliver över till den mörka sidan och börja spinna drastiska planer. Ulla Sjöblom är å sin sida minnesvärd som en parodiskt bekymmersfri och ansvarslös mamma som inte hyser några som helst moraliska betänkligheter inför att sälja in sin dotters skönhet för att bidra till hushållskassan. Christina Lindberg, som sedermera cementerat sin egen speciella status i filmhistorien, är mycket riktigt ung och vacker och en magnet för äldre manliga kunder. Men får hon själv välja att bli intresserad av en man närmare sin egen ålder? Inte om mamma får bestämma.

- Allting byggs upp med stålar!
Kärlek och känslor kan man inte leva på. Satsa på vad du har och lär dig ta betalt. Det är hela läxan. Ungefär så lyder mammans egen moralpredikan för familjen. Hon är överhuvudtaget väldigt talför, medan dottern knappt yttrar ett ord förrän i ett sent skede av filmen. Men det är en lång resa dit. Om ”Rötmånad” till en början närmast är en ’grå' komedi så blir den successivt svartare och svartare. Samtidigt är väl det som verkligen är roligt, oavsett om det borde vara det eller inte, just slutfasen. Fullbordad misär och allsköns olycka. Och någon form av sensmoral om att den som illa gör illa far och tänk dig för innan du förstör.

Blir allt det här i slutändan en sevärd film? Tja, den äger väl ett visst kulturhistoriskt värde som representant för en era. Och den har sina vinnande scener. Men tonträffen överlag känns i dag ganska passé. Filmen har bara delvis åldrats med värdighet.

© Johan Lindahl
2020-09-25

Originaltitel: Rötmånad
Sverige, 1970
Regi: Jan Halldorf
Med: Carl-Gustaf Lindstedt, Christina Lindberg, Ulla Sjöblom, Ernst Günther, Eddie Axberg, Jan Blomberg, Carl-Axel Elfving, Frej Lindqvist, Ulf Palme, Ludde

Genre: Drama, Komedi
Teman: 70-talsvecka 2020

Ingår i följande teman

Sök