Salvador (1986)

Tidig höjdpunkt i karriären

Det sägs att 1970-talet var den politiska perioden i populärkulturen. Då tog artisterna ställning; musiker, filmare, poeter och profeter var ute efter att förändra samhället, helst vänsterut. Sedan följde 1980-talet och egots era. Allt blev grällt rosafärgat, hövolmigt och jolmigt. Ingen ville annat än tjäna sig själv och sin plånbok. Jag ber att få reservera mig. Även om den samhällsomstörtande konspirationsthrillern kanske nådde sin peak under 1970-talet med filmer som "Avlyssningen" och "Alla presidentens män" tog det faktiskt inte slut med dem. 1980-talet var en lika polariserad tid och det fanns flera som ville mera än bara posera.

För mig som gick i gymnasiet i mitten av 1980-talet och visste allt, som alla gymnasister gör, fanns många att se upp till - kreativa krafter som både skapade kampvilja och stor konst. (Det sistnämnda var ju aldrig den svenska musikrörelsens starka sida när det begav sig. Och enligt min egen vagt underbyggda statistik går en film som "Tillsammans" hem bäst bland oss som var i koltåldern under almkramarnas tid. De som är födda senare har inget att relatera till och 40-talisterna blir förbenade över nidbilden av deras efterlämnade arv. Men det är en parentes). Musiken gjordes av U2, Peter Gabriel, Sting och Jackson Browne - med flera. Oliver Stone gjorde filmerna. OK - det fanns fler i samma skola, men hans tidiga filmer personifierar en upptäckt för mig. "Salvador" var hans tredje film i registolen. Den första som fick något riktigt genomslag och som är värd att minnas idag.

Inte för att det blev någon omedelbar kommersiell ”sucke” på hemmafronten. Det blev den verkligen inte. Filmer om Latinamerika med en kritisk hållning till USA:s utrikespolitik var inga guldkor på den tiden - "Försvunnen" (1981) och "I skottlinjen" ("Under fire", 1983) är andra utmärkta exempel på det. Men så småningom kom den på video och började bygga upp något liknande kultstatus. Allt enligt James Riordans biografi "Stone" som får en att förvånas över att filmen överhuvudtaget blev klar. Budgeten var barskrapad, finansiärerna mycket ljumma och ett litet oberoende bolag (Hemdale) sköt till pengar i ett kritiskt skede. Filmens grundidé ändrades från absurd svart komedi — ”Abbot and Costello go to El Salvador” - till en mer realistisk skildring av journalisten Richard Boyles resa i ett land på randen till inbördeskrig.

Inspelningen framstår i boken som en gerillaliknande happening i Mexiko där ingen visste hur det skulle sluta. Nästan hela personalstyrkan gick i strejk flera gånger när filmen var på väg att gå bankrutt, James Woods och Jim Belushi tävlade i att stjäla scener från varann, Stone och Woods testade varandras nerver dagligen och gick till slut över till bokstavlig brottning i gyttjan. Själva klippningen var kanske en smal sak i jämförelse, men nog uppstod kreativa konflikter även där. Och under första visningen för den tänkta distributören stängde denne av projektorn efter halva filmen och gick ut... Men det blev också den första filmen med ett inspelningsteam som Stone sedan samarbetade med flera år framöver. Jag skulle kunna skriva några spaltmeter till om tillkomsten - men det här ska ju föreställa en recension och inte en resumé över skapandets vedermödor.

När filmen kom till Sverige sammanföll premiären nästan med Stones verkliga kommersiella genombrott "Plutonen". Båda fick beröm för sin kritik av USA:s utrikespolitik men mötte också en del invändningar mot den tvetydiga hållning till imperialismen som en del ville läsa in - framförallt de som ville ha mer glasklara politiska poänger. Helst från vänster. Men Stones stämpel som reaktionär efter manus till "Midnight Express" och "Scarface" raderades ut. Stone är inte alltid öppen som en bok och lyckas alltid förarga någon - oftast många. Själv såg jag "Salvador" på video sommaren 1987 för första gången. Jag minns det ganska tydligt. Det var en snyting i veka livet. Ofta tror jag att favoritfilmen ur någons repertoar är just den första man ser. Detsamma gäller lika ofta för böcker och skivor. Där man gör upptäckten, kommer över tröskeln in i en ny värld - det får en avgörande betydelse.

Att Stone haft mer pengar att röra sig med senare är uppenbart när man ser "Salvador". Men det är en film som i sig själv åskådliggör innebörden i kriteriet ”så bra att alla eventuella brister kan förlåtas” - se Russins "betygskala". Skönhetsfelen finns där. Masscenerna kunde kanske vara mer massiva, man kan diskutera enskilda sceners innebörd och vara medveten om att filmen inte slaviskt följer Boyles berättelse ur verkligheten. So what? Det här är ändå en sann film. Den känns, den bränns och ber inte om ursäkt för sin existens. James Woods och Jim Belushi som polaren Doctor Rock är till att börja med två odrägliga, oansvariga och cyniska sluskar. Men Woods (som Boyle) utvecklas genom katharsis till en socialt medveten slusk. I och för sig har han redan från början starka åsikter om militärer och andra myndighetspersoner men det personliga ansvarstagandet väcks till liv genom upplevelser som visar att han inte visste allt från början. Och Woods har kanske aldrig någonsin varit så intensivt inne i en roll. Det här är en av de bästa rollprestationer som inte Oscarbelönats.

Lite som en avbön för min inledande drapa måste jag väl medge att Stones filmer ofta tar avstamp i 1960- och 70-talets ideal. Men Salvador kunde inte ha gjorts tidigare - av flera orsaker. Här finns ingen blåögd revolutionsromantik. Hippies har ersatts av yuppies och de gamla drömmarna är döda. Nostalgiskt för oss uppväxta med 80-talskulturen kan man notera Cynthia Gibb från TV-serien "Fame" som socialarbetare. Är hon idealisk i rollen? Kanske inte, men i "Salvador" blir ändå alla och allt delar i en kokande och pulserande organisk gryta. Ett stålbad för själen. Det är filmat i nästan dokumentärt enkel stil, utan skiftningar i färgskala á la "Natural born Killers" och "JFK" - återigen handlar det möjligen om bristande budget. Men här är det nog till filmens fördel. Redan de första rutorna i svartvitt ser väl skrattretande pseudodokumentära ut idag - för dem som inte ser det genialt tidstypiska. Ett par händelser är direkt hämtade ur rubrikerna: morden på några nunnor (och Gibbs karaktär) samt på ärkebiskopen Oscar Romero. Skildringen av det senare skiljer sig från versionen i filmen "Romero". Där är det nog närmare sanningen, men när lönnmördaren i "Salvador" drar fram pistolen mitt i nattvarden är det mer FILM. Effektsökeri? Effektfullt är det i alla fall, liksom hela filmen. Den har en rytm och drivs framåt av ett rödglödgat raseri.

Apropå rytm - några ord om musiken: fransmannen Georges Delerue — som tidigare samarbetat med flera av sina kända landsmän till regissörer - svarar för känsliga sviter som kunde kallats sentimentala men känns rätt. Liksom i "Plutonen" är hans musik uppblandad med hits från 1960-talet och annat väsensskilt som bidrar till att beskriva splittringen i ett sargat land. Stones musikval är alltid intressanta och jag rekommenderar gärna dubbel-CD:n "The Oliver Stone Connection" där han själv kommenterar sina arbetsmetoder när det kommer till hur filmen ska låta.

Så är det här hans höjdpunkt i karriären? Själv har han sagt att det är en elitistisk värdering eftersom det är en av hans minst sedda filmer. Då får jag väl ta det. Personligen sätter jag den ändå först - i hård konkurrens med "Född den fjärde juli" och "Plutonen". Om hjärtat har utslagsrösten.

© Johan Lindahl
2001-10-28

Originaltitel: Salvador
USA, 1986
Regi: Oliver Stone
Med: James Woods, Jim Belushi, Elpedia Carrillo, John Savage, Michael Murphy, Tony Plana, Cynthia Gibb

Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök