Knightfall - säsong 1 (2017)

Aldrig direkt övertygande men ändå med viss tjusning

Jag var på väg att dumpa den helt och hållet på ett tidigt stadium. Ur inte minst dramatiskt hänseende lämnade den här serien omedelbart en del övrigt att önska. Men efter att ha plockat upp tråden igen och fortsatt följa de sista kända tempelriddarnas öden och äventyr kan jag ändå se ett visst värde i en produktion som i de allra flesta avseenden är så där lite lagom frustrerande underväldigande. Ensemblen erbjuder en överdos träbockar och alltför tillrättalagda figurer, men det finns ljuspunkter. Musiken är tämligen standard och stoppas in på de vanliga rätta ställena utan överdriven fantasi. Scenografi, kostymering och foto är kompetent och godtagbart men sällan slående effektfullt. Dialogerna tyngs av exposition och meningsutbyten som egentligen bara driver handlingen framåt och inte så mycket mer. Brutalitetsnivån kan i portioner jämföras med ”Game of Thrones”, ”The Tudors”, eller valfri nutida skildring av medeltid och renässansperiod med återkommande konflikter och krigstillstånd, men inte med några påfallande kreativa uppslag där heller. Och det där typsnittet i för- och efter texter - möjligen medeltidsinspirerat, men ändå…

Det blir sällan eller aldrig riktigt brännande. Men perioden i sig fascinerar många, till exempel mig. Tempelriddarna har fått en liten renässans i populärkulturen de senaste 20 åren och den efterhängsna ”Ivanhoe”-stämpeln som hycklare och skenheliga fanatiker har renoverats emfatiskt av alla från Jan Guillou till diverse populärhistoriska magasin och medeltidsentusiaster, som i sig tycks vara ett växande släkte. Och visst är medeltiden generellt värd ett bättre öde än att avfärdas som en lång ökenvandring mellan antiken, folkvandringarna och renässansen. Inte minst det tidiga 1300-talet då det smäller på alla håll i Europa. Här fokuseras på Frankrike, ett land styrt av Filip IV (1268-1314), även känd som ’Filip den sköne’ av anledningar som kan med den berörda tidens bedömningar av hans utseende att göra, sannolikt inte så mycket med hans karaktär. Åtminstone inte att döma av de olika bedrifter han gjort sig känd för, av vilka några har direkt bäring på handlingen här, men den ultimata klimaktiska konfrontationen mellan just tempelriddarna och kungen har inte inträffat när ”Knightfall” tar sin början. Orden med sina röda kors på vita brynjor har tvingats lämna sina sista fästen i det Heliga landet bakom sig efter att européerna tappat greppet om den regionen och korstågstiden är på väg bort.

Men tillbaka på europeisk mark har de ändå problem att lösa, som att hålla sig väl med just kung Filip; att parlera med påven som även han har ett bitvis spänt förhållande till den världsliga makten; att skydda judarna som förföljs - och så är det det där med den heliga graalen. Ett hemligt uppdrag som några av riddarna kanske ägnar mer tid åt än vad som är hälsosamt. Vad ska de egentligen ha den till? ”Knightfall” gör i god populärhistorisk ordning prioriteringar där det historiskt belagda korsas med mytologisering och skarvar för att öka spänningen och tempot. Skarvarna syns ganska väl, även om man inte är expert på detaljerna. Här finns dock fascinerande bifigurer, inte minst franska prinsessan Isabella (1295-1358), som själv skulle kunna ge stoff till en hel serie genom sina vidare öden i vuxen ålder när hon gifts bort med engelske kungen Edvard II. Här visar hon kapacitet för infernaliska intriger och dramatiska utspel redan som ung. I England är hon för övrigt känd som ’den franska varginnan’, men hennes kommande karriärbana rymmer flera nyanser och spännande vändningar än vad öknamnet avslöjar. Om det nu ska föreställa ett öknamn rakt av…

Som en annan motorcykelklubb har riddarorden givetvis en otålig prospect, en olycklig yngling som drabbats av stor sorg och vill ge igen på världen. Parsifal, som representerar personlighetstypen ’ung rastlös rättvisetörstare’, har väl hjärtat på rätta stället men behöver lära sig självbehärskningens svåra konst. Och han blir i den här skepnaden inte direkt mer djuplodande än standardbeskrivningen låter påskina. Allvarligt talat: han är stentrist, oavsett hur mycket vrede som än sjuder under ytan.

Den alltid sluge och manipulerande kunglige rådgivaren William (eller Guillaume) de Nogaret är mer intressant i egen rätt. Som flera andra här är han en historiskt dokumenterad person, vilken uppenbart porträtteras med samma lagom fiktionaliserade hand som de flesta övriga rollfigurerna i sammanhanget. Det behöver inte vara en nackdel. De flesta och bästa historiska filmerna och serierna lägger till och drar ifrån avsevärda stycken för att narrativet ska hålla ihop och ha flyt, enkelt uttryckt. Och flyt kan man väl i princip säga att serien har också. Men särskilt övertygande är den aldrig, och med ett märkbart underskott på karismatiska karaktärer. Starkaste skälet för att ta sig igenom en hel säsong är helt enkelt om epoken intresserar dig. Skruva ner pretentionerna och följ med på tåget ett tag bara för att se var det hamnar.

Kanske är serien mest framgångsrik när den kastar all tänkbar trovärdighet överbord och blir oförblommerat melodramatisk. Och det blir allt fler av de ögonblicken i slutet av säsongen. Det är inte direkt en stegrande kurva vad gäller kvalitetshöjning, men det har sin tjusning - vad det nu exakt består i. Kanske, som sagt, för att perioden i sig innehåller så mycket drama att den kan beskrivas lite hur som helst och ändå i någon mån vara intressant.

© Johan Lindahl
2020-09-20

Originaltitel: Knightfall - Season 1
USA, 2017
Regi: Douglas Mackinnon David Petrarca m fl
Skapare/show runner: Don Handfield Richard Rayner
Med: Tom Cullen, Pádraic Delaney, Simon Merrells, Julian Ovenden, Ed Stoppard, Nasser Memarzia, Jim Carter, Olivia Ross, Sabrina Bartlett, Bobby Schofield, Sarah-Sofie Boussnina, Jim High

Genre: Action, Drama, Historia, TV-serie
Teman: Medeltiden

Ingår i följande teman

Sök