Working Moms - Säsong 1 (2017)
Från jätterolig komedi till ok drama
Det var länge sedan jag såg något vika av så obönhörligt från jätteroligt till mer traditionellt tv-drama med enstaka skratt. Och det är kanske det viktigaste jag kan säga om första säsongen av denna kanadensiska serie som i skrivande stund räknar fyra säsonger. Målet är väl att servera tankeställare som får en att sätta skrattet i halsen, men utförandet får det snarare att kännas som om serien tappar energin efter halvtid.
En kvartett ambitiösa kvinnor som även känner varandra privat ingår i samma grupp för mödrar och spädbarn, ledd av en ganska blid dam. De är alla nyligen tillbaka på jobbet efter att ha fått barn och det lär väl knappast klassas som en spoiler om jag säger att detta är den dramatiska och komiska motorn för det mesta i serien. Bosatta i Toronto, Kanada, behöver de sällan försvara sina livsval gentemot några ålderdomliga könsroller men livet är (lyckligtvis, får man väl säga, om serien ska intressera en alls) inte problemfritt för det. De är dock, bör noteras direkt, ett gäng priviligerade personer vars bekymmer knappast kretsar kring att få mat på bordet eller fördomar kring hudfärg eller läggning. De kan vara rätt bitska mot andra mammor men är huvudsakligen lojala mot varandra.
Finns det en huvudperson är det kanske Kate, eller så läser jag bara in detta på grund av att Catherine Reitman (dotter till legendariske Ivan Reitman) också är serieskapare och producent. Sonen passas vanligen av barnvakt eller make medan hon nystartar sin karriär på reklambyrån i konkurrens främst med en yngre uppkomlingskille. Jenny testar gränserna på jobbet i en närmast självdestruktiv drift att skapa en spänning som hon uppenbarligen inte hittar hos supersnälla men inte supersmarta killen därhemma. Frankie säljer hus medan hennes betydligt mer sansade maka är hemma. Anne är terapeut men i likhet med de flesta av sina kollegor på TV inte överdrivet insiktsfull gällande sig själv. Det är mjölkpumpning på arbetstid, försök att ha roligt, rollfördelningar hemma och i allmänhet relaterbara men skruvade komplikationer.
Barnen, med undantag för Kates 9-åriga dotter, är knappast några karaktärer. De är saker som behöver matas och nattas, vilket är helt i enlighet med titeln. Serien heter inte ”Moms and their children”. Här får morsorna ta plats, med både stora och triviala bekymmer.
Och det är verkligen fruktansvärt kul i början, kanske halva säsongen rentav. Frispråkigt så det heter duga och med en komisk tajming och känsla på ”Silicon Valley”-nivå.
Allvaret smyger sig på, inte helt ovälkommet men inte … lika kul. Och kanske inte lika inspirerat. Vare sig det handlar om Kates vånda inför ett möjligt prestigeuppdrag i Montreal eller Annes abortvånda eller Frankies krokiga resa mot att inse allvaret i sin depression eller Jennys gryende insikt att hon kanske borde skilja sig så engagerar det men utan inledningens pigghet och oförutsägbarhet. Det kan rentav bli lite sökt och lättviktigt ibland. När Dan Aykroyd dyker upp i en liten biroll känns det mest som ett sätt att plocka sympatipoäng.
Jag saknar asgarven från början, det erkänner jag. Det funkar bättre när det känns som om de kan säga eller göra nästan vad som helst (eller skriva "I like pants" på Facebook) än när allt plötsligt ska klicka rent dramatiskt. Men det är även till sin helhet sevärt, inte bara för arbetande mammor utan för alla som kan uppskatta både ”Big Little Lies” och Ron Howards mästerverk ”Föräldraskap”.
© Anders Lindahl
2020-07-29
Originaltitel: Working Moms - Season 1
Kanada, 2017
Regi: Catherine Reitman
Med: Catherine Reitman, Jessalyn Wanlim, Dani Kind, Juno Rinaldi
Genre: Drama, Komedi, Sex
