Official Secrets (2019)
Keira läcker statshemligheter i sann historia
Ja, det är sant. Den här typen av filmer, på det här temat, var vanligare för omkring tio år sedan. I alla fall om vi talar om filmer kring vad som hände före, under och efter invasionen av Irak våren 2003. Ett kontroversiellt krig som redan då ifrågasattes av många bedömare i Storbritannien, som var en av de två mest aktiva parterna i attacken och att få den irakiska regimen med Saddam Hussein i spetsen på fall en gång för alla. Nu, nära två decennier senare står det klart att mycket av den information som användes och de argument som framfördes för att bryta sig in i landet och bygga om det till priset av hundratusentals människoliv, inte var heltigenom tillförlitliga.
I ”Official Secrets” (byggd på ett verkligt fall) får Katharine, en ung kvinnlig översättare på brittiska signalspaningsmyndigheten GCHQ, ett mystiskt meddelande i sin väg. Hennes och kollegernas arbete består i att föra vidare informationen om misstänkta aktiviteter som terrorism och relaterade ärenden till berörda myndigheter. Nu verkar en representant för amerikanska motsvarigheten NSA söka samarbete med britterna för att på inte helt hedervärda sätt utöva påtryckningar på andra länder i FN:s säkerhetsråd. Allt för att få dem att rösta för ett anfall på Irak.
Hon väljer att läcka detta PM på omvägar så att det hamnar hos journalister på en av de mer ansedda tidningarna i landet, en tidning som dock råkar ha tagit ställning
för kriget och där diskussioner förs om detta dels är trovärdig information och dels - är det något man har intresse av att publicera? Några av deras korrespondenter tar sig i alla fall an den läckta informationen och gör en nyhet av det. Men, med så mycket känslig information ute till allmän beskådan, kommer Katharine - med det i sammanhanget intressanta efternamnet Gun - att undgå misstankar eller tvingas erkänna vad hon gjort och vad kan det i så fall leda till?
Något som filmen hamrar in är brittiska sekretesslagar, hur de uppstått och vad de kan användas till. En del uppgifter får helt enkelt inte röjas om man skrivit på avtal och arbetar för någon av underrättelsetjänsterna. En grupp advokater med sin specialitet att ta sig an fall som just Katharines, där idealister tar personliga risker för att avslöja något viktigt, börjar fundera på vilket försvar som är mest lämpligt. Implikationerna blir allt mer storpolitiska. En spännande process att följa, faktiskt. Är det här en heltigenom nyskapande och originell historia? Nej. Fyller den ändå sin funktion? Ja.
Kriget det handlar om må ha dragit igång för ganska länge sedan, men många av oss kommer ihåg tiden ganska väl. Inte minst har händelseutvecklingen därefter visat att kriget kanske egentligen aldrig tog slut. Få var förtjusta i Saddam Hussein som maktspelare, men konsekvenserna av invasionen har vi världen över kunnat följa i flera år. Och där filmen är som mest intressant (för storyn tar främst plats i olika kontor, övervakningscentraler, advokatbyråer och förhörsrum) är etiska frågeställningar om vad nationer har
rätt att göra. Vad som kan räknas som självförsvar på en nationell eller global skala. Vilka rättigheter man som anställd på ett officiellt myndighetsorgan egentligen har om man misstror motiven bakom meddelanden som hanteras. Och så vidare.
Keira Knightley bär den här filmen på sina axlar som Katharine och är i bild under större delen av alla rutor som passerar förbi. Hennes rollfigur är egentligen inte så djärv men känner ett starkt engagemang för sanningen. Hon får det inte lättare genom att vara gift med en utvisningshotad kurdisk muslim som också drabbas av hennes beslut. Ralph Fiennes ska naturligtvis spela advokat i en sådan här historia. Och regissör Gavin Hood har till viss del gjort en specialitet av samhällsorienterade dramathrillers, som ”Eye in the Sky” och ”Utlämnad”.
I sammanhanget drar jag mig lite oväntat till minnes en sedermera ofta TV-visad ensemblefilm som släpptes när Irak-invasionen var aktuell och händelsevis Keira Knightley medverkade i; jodå, ”Love Actually”. Det är inte den första film man skulle tänka på som på något sätt implicit kommenterade relationen mellan USA och Storbritannien under den perioden. Men frågan är om den trots allt inte var väldigt tidig med sin diskreta dissidens, när den rättrådige brittiske premiärministern (Hugh Grant) markerar distans till den arrogante amerikanske presidenten (Billy Bob Thornton). I ”Official Secrets” genomsyras narrativet av verklighetens mer vänskapliga relationer mellan George W. Bush och Tony Blair. Man kan fråga sig i efterhand vem av de två landsledarna som var mest drivande, egentligen. Om vi någonsin får facit i handen är en annan sak.
© Johan Lindahl2020-08-01