Thoroughbreds (2017)
Sparsmakad satirisk ungdomsskildring
Båda har problem. Men den ena lite mer dokumenterat så. Båda hör hemma i ett mer välbeställt hörn av amerikanska nordöstkusten, om jag uppfattar geografin rätt. De tussas ihop för någon typ av studieprojekt, för vilket motivationerna verkar lite oklara. Amanda (Olivia Cooke) är ’problembarnet’, eller snarare problemungdomen, tjejen som utfört en handling utöver vad som anses normalt och själv bekräftar att hon har svårt att
känna någonting överhuvudtaget. Är hon psykopat? Eller vilken diagnos kan ställas? Lily (Anya Taylor-Joy) är en gammal skolkamrat, men sedan har de tappat kontakten.
I en nästan klinisk miljö dominerad av rymliga villor med flera våningar, utspelas ett drama som i första hand är psykologiskt och relationsorienterat. Det tar en allt mörkare vändning som i och för sig kan anas redan i startgroparna, men vi kan i princip förvänta oss det oväntade: det vill säga att Lily
inte är den oskuldsfulla motpol till Amanda man först frestas tro att hon är. Hennes manifesterade nemesis är styvfadern Mark (Paul Sparks) som bevisligen behandlar henne strängt och distanserat, men vi får själva avgöra till vilken grad det är motiverat eller inte.
Vem planterar mest idéer i huvudet på vem egentligen? Och vad är vänskap? Bilden av områden där de flesta rent materiellt har allt de behöver är inte överdrivet upplyftande. Här ska det grävas under utan, men det är knappast övertydligt heller. ”Thoroughbreds” är oftast en sparsmakat strukturerad film, bitvis väldigt fåordig för att sedan i andra stycken välla ut i avslöjande monologer som framförs påfallande övertygande av de två unga skådespelerskorna i centrum. För de två är i fokus nästan hela tiden. Alla andra spelar biroller, som de respektive föräldrarna eller den något äldre narkotikalangaren med stämpeln som sexförbrytare - en person de två kanske kan utnyttja för sina egna syften. Men till slut blir det en fråga om vem som utnyttjar vem och för vad. Överhuvudtaget uppstår många frågor, i en dramathriller impregnerad av svart humor och framburen av stilfull scenografi utifrån de ganska begränsade miljöer som brukas. Dessutom är användningen av ljud suggestivt och ändamålsenligt uttänkt.
Jo, man kan invända mot filmens aningen kyliga hållning som inte ger mycket utrymme för ljusare förhoppningar om att saker förändras, eller att vissa har bättre förutsättningar än andra att bryta mot regelverket och ändå få fler chanser. Men den exakta sensmoralen kan man fullt möjligt hysa olika åsikter om. Nederlag i något avseende kanske innebär en ny möjlighet. Och att lära sig lura omgivningen i ett läge kan möjligen bli ett mönster som följer livet ut, en drog som aldrig levererar total tillfredsställelse.
© Johan Lindahl2020-09-12