Framåt (2020)
"I definitely remember Dad having a top part!"
Världen som staden New Mushroomton ligger i har blivit lika tråkig som ... vår värld. Magin som användes förr var nog bra men el är ju enklare. Alla är fortfarande sagoväsen men känns väldigt alldagliga. Enhörningarna som en gång svävade i skyn är nu mer som herrelösa hundar som slåss om soporna. Kentaurpolisen kör bil.
Alven Ian ska fylla 16 år. Han är inte så cool, lite hunsad rentav. Storebror Barley är brädspelsentusiast, intresserad av forna tider och riktigt trygg i sig själv men pinsam enligt Ian. Farsan har gått bort och hann aldrig lära känna den yngre sonen. Men en postum, magisk gåva på Ians 16-årsdag ger dem en chans att träffas en hel dag. Tyvärr lyckas de bara återskapa benen. Och fötterna.
Grundupplägget med den halvmagiska världen känns som klassisk animationsmark, men den specifika idén som filmen kretsar kring är ju rätt unik och ärligt talat på papperet helt omöjlig att jobba med. Som om någon förlorat ett vad: ”du måste göra en film om...” Men Pixar är ju mästare på omöjliga utmaningar och gissa vad: de klarar det. Och mer än så. För regisserande manusförfattande Dan Scanlon är visst detta en djupt personlig historia med vissa självbiografiska drag. Dock inte vad gäller just den där biten med benen, får man väl förmoda.
Bröderna och benen ger sig ut på en road trip för att hitta en fenixsten och trolla fram resten av pappa innan han försvinner igen. De färdas i storebrors slitna van genom en värld där magi bytts mot banalitet men där vissa kanske bara väntar på en påminnelse om forna tider. Och Ian ska på vägen hitta sin inre trollkarl, påhejad av sin entusiastiske bror som ser chansen till ett riktigt äventyr och vet allt om besvärjelser, även om han själv inte kan använda dem.
Idén att göra fantasy till faktisk historia, ungefär som den medeltid som utgör eskapismstoff för oss, är så självklar att den känns riktigt begåvad. Filmen är sympatisk och ofta skratta högt-rolig. De går loss totalt med arga små biker-älvor och ganska kreativa utmaningar. Men roligast är farsan, vars ben pojkarna hastigt kompletterar med en täckjackeväst, en säck och ett par solglasögon. Det är som scenen i ”Toy Story 3” där mr Potatohead återuppbygger sig själv på en tortilla, upphöjt till elva. Scenen med den osynliga bron är också värd ett särskilt omnämnande.
Det visar sig vara en berättelse om bröder lika mycket som en saknad far. Allvaret tar mer plats mot slutet med några starka scener, sådär som man mer eller mindre räknar med i en nutida animerad film. Och faktum är att jag tycker att det här blir minst lika rörande som ”Coco”. Det är en välkomponerad och fin historia med något av en hemlig hjälte. Om jag säger att slutet är perfekt och lite modigt så menar jag inte bossfajten.
Det finns också några lite väl typiska inslag här, några ställen där fantasin inte gnistrar på samma vis. Mammans parallella resa med en mantikora håller inte samma nivå som huvudnumret, med relativt enkla karaktärer och snålare mellan garven. De svagare partierna sticker ut, eftersom filmen till sin helhet är allt man gillar och respekterar hos Pixar. Och det blir ändå en fyra i betyg. Trots den "helt omöjliga" idén.
© Anders Lindahl
2020-07-05
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: Onward
USA, 2020
Regi: Dan Scanlon
Genre: Animation, Barnfilm, Fantasy, Komedi
Hemmabio: 2020-07-06
Teman: Pixar
Ingår i följande teman
