Den blodiga snaran (1968)
Hårdhänt historielektion av ung auteur
Den första häxan, eller så kallade häxan, hängs utan pardon redan före förtexterna. Efter denna dramatiska illustration av tidens tillstånd tecknas bakgrunden kortfattat och kärnfullt: England i mitten av 1600-talet, mitt i ett inbördeskrig. Det råder allmän oordning som gör att viljestarka personer med egna visioner kan härja ganska fritt. I det förrädiskt inbjudande landskapet konkurrerar kungatrogna rojalister med rödklädda anhängare till Oliver Cromwell, kända som ’rundhuvuden’. Överhuvudtaget en tämligen turbulent period i engelsk historia.
En man som titulerar sig advokat rider omkring på landsbygden i sällskap med sin hårdföre assistent och klämmer fram bekännelser från män och kvinnor han misstänker vara korrumperade av Den Onde själv. Den diagnosen kan även drabba prästvigda personer, i förbigående sagt. Och tortyr är ju en pålitlig metod för att få fram sanningen, eller hur? Som historien lär oss.
Häxprocesser i Europa var ganska vanligt förekommande överhuvudtaget under detta konfliktfyllda århundrade. Filmen tar vara på den tidens fruktan och spinner en spännande skröna. Hycklande skurkar inklusive sadister som verkligen gillar sitt jobb. Överlag dekadent atmosfär. Det berömda vattenprovet, låter det bekant? Den som sjunker är oskyldig men den som flyter eller kan simma är skyldig och kan dömas till döden. Åtminstone enligt den logik som Hopkins opererar efter. Vissa mer bevandrade bedömare kanske skulle uttrycka invändningar mot skildringen av sådana testmetoder här, men nu talar vi om tillspetsad och ofta påfallande potent ’historical horror’. Melodrama. Hämndbegär. Härliga pubslagsmål. Många ridturer i skog och mark. En ung soldat (Ian Ogilvy) slits mellan plikten mot sitt regemente och den personliga revanschlystnaden, lusten att utmäta sin egen rättvisa för vad som hänt en vän och hans egen fästmö som råkat ut för häxjägarens hänsynslösa nit.
Nej, kanske inte hypernyanserat, snarare teatraliskt med effektfulla skrik och förvridna ansiktsuttryck. Nåja, inte hela tiden. Det är inte riktigt utpräglad skräckfilm heller utan något slags kombination, stundtals en naturalistisk skildring av ett land i krig för att sedan glida över in i ”Wicker Man”-territorium. Titelns ’allmänne häxjägare’ bygger tydligen på en verklig förebild. Matthew Hopkins lär ha varit direkt ansvarig för åtminstone hundra människors död i rollen som starkt engagerad i jakten på utövare av trolldom. Däremot var han förmodligen betydligt yngre än den råskinnade rättskipare som porträtteras i filmen av legendaren Vincent Price, som vid inspelningen var en bra bit över 50 år. Den verklige Hopkins (som enligt historiska källor troligen inte blev äldre än 28 år) lyckades enligt uppskattningar tillsammans med sin medhjälpare John Stearne, under bara några år, svara för omkring en femtedel av alla dödliga domslut i den här genren under Englands hela häxprocessperiod som sträckte ut sig ett par sekler. Känn på den!
Filmen i sig producerades förmodligen med en ganska begränsad budget, som dock används med omdöme. En speltid på knappt en och en halv timme betyder väldigt få longörer. Regissören Michael Reeves (1943-1969) var faktiskt bara 24 år men hade redan hunnit med två filmer innan. Tyvärr blev det inte fler. Han dog under lite oklara omständigheter, genom en kombination av alkohol och tabletter en kort tid efter att filmen haft premiär. Troligen överdos av misstag, i en tragisk händelse som berövade britterna en uppenbar talang. Vad mer kunde ha blivit? Det är en av de spontana frågorna som väcks.
Noterbart är väl också att Hilary Dwyer (alternativt Hilary Heath) som har den största kvinnliga rollen, filmdebuterade här efter några tidigare TV-insatser, sedan spelade in fler skräckfilmer och fortsatte agera och producera under några decennier. Tyvärr avled hon förra året av komplikationer kopplade till ett virus som året 2020 kanske mer än något annat kommer att förknippas med i framtiden.
© Johan Lindahl2021-11-03