Parasit (2019)
En film att inte bli färdig med
- Den enda planen som inte misslyckas är att inte ha någon.
Ja, i det sammanhang det sägs kan man förstå att inställningen är frestande. Livet ger inte alla samma förutsättningar och alla drömmar uppnås inte. Även de bästa idéerna och mest lysande uppslagen kan slå slint.
Nu är det, som så många sagt förut, säkrast att inte säga för mycket om handlingen i Oscar-vinnaren ”Parasit”. En film som numera är omöjlig att se med nedskruvade förväntningar, efter all uppmärksamhet som den väckte kanske framför allt kring årsskiftet och under det efterföljande segertåget runt världen. Av olika anledningar hann jag aldrig se den på bio, vilket rimligtvis borde ha varit bästa möjliga forum. Regissören bakom ”Okja” och ”Snowpiercer” skulle ha överträffat sig själv och alla andra. Och det här är en speciell film som tar vändningar det skulle vara svårt att förutse, om det nu inte vore så att ryktena redan gjort gällande att den tog vändningar som är svåra att förutse. Som sagt, i det här läget, det samhällsomvälvande första halvåret anno 2020 kanske stämningen omkring oss i stort tillför ytterligare en dimension. Om det nu är till filmens för- eller nackdel.
Men den skulle nog lysa rätt kraftfullt i egen rätt under vilka förutsättningar som helst. Akut skapar ”Parasit” känslan av att den borde ses om. Här finns så många lager av meningar som åtminstone kan skönjas men inte helt avkodas direkt. De politiska undertexterna har redan diskuterats nästan till döds. Och det är svårt att inte läsa in en kritisk analys av kapitalismens fram- och baksidor. I det Sydkorea som filmen skildrar är skillnaden mellan topp och botten skarpt markerad. Här skiljer avgrunder. Och då är ändå filmens protagonister, familjen som lever i prekariatet inte där nere i materiell nivå med de värst drabbade i de allra fattigaste länderna. Men de har fastnat i något slags evigt ekorrhjul och saknar förmågan att ta sig uppåt eller har åtminstone den självbilden, vare sig den är sann eller inte. Och ett element i filmen är hur vi förväntas tolka innebörden i allt som händer. Är det så att klassresor och möjligheten att förändra sitt liv i grunden är en illusion?
Familjen som bor i en halvkällare i ett mindre fashionabelt kvarter tar de chanser de får. Snyltar på andras bredband och tar tillfälliga kneg. Verkar inte olyckliga men dömda till en tillvaro på samhällets skuggsida, innan förslagenheten visar sig. Samma tillfälligheter som ger enstaka knäck kan plötsligt skapa öppningar för hela familjen att nästla sig in i överklassen. Sonen får chansen att spela rollen av privatlärare till dottern i en förmögen familj. Väl där hittas ingångar till att engagera hela familjen i projektet ’fientligt maktövertagande’ på ett territorium där ingen förväntar sig ett anfall. Företaget beskrivs i en listigt uppbyggt process där galghumor och underhållande lister lägger grunden för en försiktigt elakt underhållande komedi om klasskillnader. Men sedan tar allt en mörkare och mer dramatisk vändning. Fortsatt absurd och satirisk men allt mer beblandad med thrillerstämning och en annan typ av högspänning. När man tror sig ha kontroll över situationen och planerar för ännu högre mål kommer obehagliga överraskningar och helt nya problem att ta itu med. Det är svårt att se filmens tonläge översättas till en annan kultur, som i en sådan där amerikansk remake vi troligen sett alldeles för många av genom åren. Tja, om någon skulle klara av det så vore det kanske Boots Riley, regissören bakom ”Sorry to Bother You” som häromåret åstadkom något inte alltför olikt i en amerikansk tappning. Där blev de rent science fiction-aktiga elementen mer påtagliga än här. ”Parasit” är mer konsekvent grundad i en igenkännbar verklighet, om än aningen förhöjd.
Lyxvillan där det mesta utspelas är en designerdröm, som i filmens universum ritats av en renommerad arkitekt, en man som själv bodde där och utrustade den med fler möjligheter än vad den nuvarande ägarfamiljen är medvetna om. Rymligt, med så där nästan löjligt helväggstäckande fönster, en trädgård gömd för omgivningen i någon del av en metropol där andra lever under hot om att helt översvämmas av skyfall när vädrets makter hastigt slår om humör. Kontrasterna markeras med kraftfull och stilfull hand av en överbegåvad auteur som vet hur man gör varje bildruta värdefull och värdeladdad. Det finns i stort sett ingenting kritiskt att säga om hantverket. ”Parasit” är nästan groteskt livfullt agerad rakt över och storyn är obekväm, utmanande…sade jag mångbottnad? Jo, den bör väl ses fler än en gång. Finns det mer att tillägga än allt som redan skrivits? Mer än att understryka att det är någonting alla filmintresserade borde se för att bilda sig en uppfattning om vad den säger, varför den säger det och beundra hur det sägs. Själv är jag inte färdig med den. Och jag tvivlar på att syftet skulle vara att man någonsin blir det.
© Johan Lindahl
2020-06-07
Originaltitel: Gisaengchung
Sydkorea, 2019
Regi: Joon-ho Bong
Med: Kang-ho Song, Sun-kyun Lee, Yeo-jeong Jo, Woo-sik Choi, So-dam Park, Jeong-eun Lee, Hye-jin Jang, Myeong-hoon Park, Ji-so Jung, Hyun-jun Jung
Genre: Drama, Komedi, Thriller
Svensk biopremiär: 2019-12-20
Hemmabio: 2020-05-11
