Star Wars The rise of Skywalker (2019)
"Today we make our last stand. For the galaxy."
Visst är det roligt ändå, att det blev en trilogi till. Och den har verkligen haft sina stunder. Därmed inte sagt att man måste hylla och köpa allt.
Jag tyckte själv ännu bättre om sjuan när jag såg om den inför finalen, men insåg att jag varit väl generös mot den ganska ojämna åttan. Nu ska jag försöka se med nytra ögon på finalen i den hittills sista trilogin om galaxen långt borta.
Kylo Ren och Rey, som tillsammans dräpte den onde Snoke i förra filmen, är ändå alltjämt kvar på motsatta sidor. De försöker värva varandra till sina respektive lag medan rebellerna i största allmänhet försöker överleva mot Första Ordningen. Det är ungefär som det brukar. Ett oväntat erbjudande från universums bortersta utkant förändrar dock läget dramatiskt. Leia är efter Lukes och Solos frånfällen den kvarvarande länken till forna tider. Och Chewie, förstås, som tillsammans med Rey och vännerna flyger Millennium Falcon.
Det blir den vanliga räckan av jakter, strider, uppgivenhet i stabsrummet och vänskap som serien kräver. Och det här är förstås inte ett tillfälle där man vågar ta ut eller in svängarna rejält och göra något drastiskt oväntat. Ingen hade tackat Abrams om han visat modet att förvandla slutfilmen till en Tarkovskij-artad reflektion över mänsklighetens natur eller en dräpande satir. Det handlar om trogenhet mot seriens hjärta och fan service.
Med det sagt har de skapat två riktigt bra huvudpersoner som här får tillfälle att ta handlingen i mål, på både väntade och oväntade sätt. Och det är oftast i scenerna med Ren och Rey som filmen verkligen når genom rutan. Finn och Poe är också fortsatt sympatiska men ganska endimensionella. Gamla favoriter, som Lando Calrissian, kan väl vara mysiga att se och det var fint att de hade material nog med Leia för att göra henne till en viktig karaktär här med, men det är inte där det lyfter.
Finalen har allt och lite till men saknar någonting, så där som det ofta kan vara. Det är stiligt och händelserikt och med den oumbärliga räckan av kriser och triumfer men det är inte riktigt så att jag tror på särskilt mycket av det, hur mycket jag än kanaliserar barnet inom mig. Killen som för flera decennier såg episod fyra, som jag då trodde var episod ett och framför allt tyckte var fantastiskt häftig. Men visst försöker de få med sig just den personen, i alla hens miljontals inkarnationer, på resan. Det blir till och med en återkomst av en synnerligen viktig karaktär från de gamla filmerna som åtminstone jag hade lyckats hålla mig ovetande om.
Klart godkänd är min helhetsdom över denna ambitiösa men lite spretiga återkomst till George Lucas gamla jaktmarker, och sista filmen passar synnerligen bra in på den beskrivningen. Det är lätt att hitta saker som inte hänger ihop, som känns mer pliktskyldiga än kreativa. Men det finns också mycket att gilla här - och jag misstänker att jag snarare kommer uppskatta den mer när jag ser om den än tvärtom.
© Anders Lindahl2020-05-04