Skjut för att döda (1988)

Berenger, Poitier och potenta bergsmassiv

- Sidney Poitier and a bunch of white guys.
Någon gång under tidigt 1990-tal under en praktikperiod i Chicago, är jag rätt säker på att jag hörde någon sammanfatta den här filmen med den, inte helt ounderbyggda, frasen. Eller om någon refererade till en annan bekant som summerat innehållet så. Poitier (1927-2022) var en legendar som, om jag minns rätt, hade tagit en påfallande lång paus från skådespelandet på stor duk innan han i sextioårsåldern utsatte sig för det här. Med den tidens teknik och själva det färdiga resultatet framför ögonen måste produktionen ha varit en fysisk utmaning för alla, inte bara honom. Lejonparten av filmen tar plats i natursköna bergsmassiv med ett flertal naturliga hinder i en starkt kuperad terräng. Där har en rånmördare på rymmen tagit sin tillflykt genom att nästla sig in i en grupp turister som bara söker en smula äventyrlighet och kanske tillflykt undan den småtrista vardagen.

Guiden på plats heter Sarah och spelas av Kirstie Alley i en av hennes bevisbart bästa roller överhuvudtaget. Alley anno 1988 känns i alla fall, så här med facit i hand, klippt och skuren för rollen som energisk och envis country girl som känner den här vildmarkssträckan som sin egen bakficka men stöter på en högst oväntad utmaning. Det gör även hennes pojkvän (Tom Berenger) som hemskt gärna vill ha henne tillbaka och med samma kännedom om terrängen vill kasta sig ut i jakten. Det han inte räknat med är att få en FBI-agent på halsen. En sammanbiten storstadssnut som själv är ytterst angelägen om att själv sätta fast den förrymde förbrytaren som orsakat honom så mycket huvudbry att han tar det högst personligt.

Sålunda haver vi lagt grunden för en av de där kompisfilmerna med omaka par och ’vuxna män gör saker tillsammans’ även om de från början ser varann som varelser från varsin planet. Liknande filmer släpptes i en strid ström under den berörda perioden och flera av dem har faktiskt åldrats förvånansvärt väl, även om en yngre publik möjligen inte skulle se samma storhet i dag. Vissa element har åldrats. Tekniken, absolut. Men de fysiska påtagligheterna, tyngdkraften som opererar och sättet att dra ut på spännande scener inskärper konsekvenserna av det predikament i vilket protagonisterna befinner sig; de ger filmen ett i längre perspektiv starkt säljargument. ”Skjut för att döda” startar och slutar visserligen i mer urbana miljöer, men det som står ut i mängden och är mest minnesvärt inträffar under den långa sträckan däremellan. Älgen utanför stugdörrarna, björnen som plötsligt står framför den omaka duon, Berenger hängande och slängande mot bergväggarna i ett rep. Snabbkursen i att bygga snöbivack, som i ett scoutläger för eliten högre upp på skalan med scientologspråk. Hur det nu kom för mig. Kanske för att Kirstie Alley åtminstone lär ha varit medlem där. Eller detaljen att det tar ungefär halva filmen innan vi verkligen vet vem den psykotiske diamantrånaren utan moraliska spärrar egentligen är. Vi ser inledningsvis vad han är kapabel till, men efter att han infiltrerat äventyrsturistgruppen vidtar en gissningslek. Vem av de fem till synes hyfsat normala männen i sina bästa år är i själva verket helt hänsynslös och ett hot mot alla de övriga?

Filmen är ett starkt hantverk i sin genre. Trist och sakligt uttryckt. Kombinationen av action och komedi var lite av en stapelvara när den gjordes. Och likt de bästa kollegorna i klassen överutnyttjar man aldrig komedikortet eller låter någon spela över. Någonstans är det grundat i en möjlig verklighet, vilket ger utrymme för att kunna köpa fler av de mer osannolika inslagen och det mer schematiska sjoket på slutet. Blängandet, de bestämda minerna och tuppfäktningen mellan två män som måste samarbeta utgör själva kärnan. Båda har pondus nog att kränga konceptet till oss. Poitier började kanske närma sig slutet av sin professionella bana här (även om han fortsatte filma sparsamt ytterligare ett drygt decennium) medan Berenger nyligen hade fått sitt verkliga genombrott i ”Plutonen” och tycktes vara på väg mot någonting ännu större, ett löfte som aldrig riktigt förverkligades. Karriären gick inte i stöpet fullständigt men planade ut och potentialen grumlades. Varför är aningen svårt att förstå. Som branschmänniskor plägar påpeka är det ofta en stor dos tur som avgör vilka filmer som i sig själva lyckas ta tillvara sina inneboende möjligheter och verkligen blir vad de var tänkta att bli, eller rentav någonting ännu bättre. Flera omständigheter måste samverka till det bästa. Inte minst när filmerna spelas in utomhus i vildmarken där ett antal oförutsägbara element ska hanteras och konfronteras. I det här fallet har bitarna fallit på plats och även med åldersskavankerna är det ett stabilt stycke steroidpumpande ställningskrig där handlingen i grunden är karikerad men karaktärerna lyckas undvika att bli det.

© Johan Lindahl
2022-10-01

Originaltitel: Shoot to Kill
USA, 1988
Regi: Roger Spottiswoode
Med: Sidney Poitier, Tom Berenger, Kirstie Alley, Clancy Brown, Richard Masur, Andrew Robinson, Kevin Scannell, Frederick Coffin, Michael MacRae, Robert Lesser

Genre: Action, Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 1988-06-29
Teman: Djur som bråkar

Ingår i följande teman

Sök