Triumfens ögonblick (1981)
Traditionell tungviktare med lysande ledmotiv
Filmhistoriens mest igenkända musikaliska ledmotiv? Tja, det finns väl några konkurrenter där i form av ”Stjärnornas krig”, ”Stålmannen” med flera mer fantasy-orienterade stycken som är omedelbart identifierbara av miljoner människor. Men hur ofta har vi inte hört Vangelis tema till ”Chariots of Fire” i diverse idrottsreportage, högtidliga tillfällen och jubiléer? Man kanske skulle omformulera frågan till ett ’är det här världens bästa musikaliska introduktion till en film?’ Själv har jag hört den otaliga gånger och kompositören själv har firat flera triumfer sedan dess. Han sätter alltid sitt märke, sitt signum varje gång han får ett sådant här uppdrag. Det är omöjligt att tänka bort hans bidrag till de epos han komponerat musiken till, i likhet med exempelvis Ennio Morricone eller Michael Nyman. De plägar utgöra en del av identiteten, en avgörande beståndsdel i en films DNA.
Efter många om och men och obegripliga ursäkter har jag till slut sett filmen i sin helhet. En på många vis traditionellt strukturerad historia med fokus på några individer i prövningstider. Två män med hinder att övervinna, principer att försvara och samtidigt relationer att vårda och bevara. En av dem är Harold Abrahams (Ben Cross), ung student i Cambridge av judisk börd och därmed inte fullt ut sedd som en ’riktig’ engelsman. Så tolkar han själv sin status och har förmodligen inte fel. Hur blir man Proper English rakt av? Framför allt för ganska jämnt 100 år sedan i efterdyningarna av det förödande Första världskriget. Ett prestigefyllt lärosäte, med krävande överhet. En anda av kamratskap inom en mindre cirkel av andra unga män och samtidigt en målmedvetenhet och envishet som inte alltid tjänar Harold i det vanliga sociala umgänget. De flesta andra har inte hans drivkraft, inte samma behov av att hävda sig och vinna andras respekt. De har fått mer gratis. Harold börjar dejta en populär aktris från teatern medan han bit för bit närmar sig målet att tävla i de olympiska spelen. Som löpare, om jag inte redan sagt det.
Eric Liddell (Ian Charleson) har å sin sida ett starkt band till bortre Asien genom familjen och den kallelse till missionär som både inbegriper honom själv och just den närmaste familjen. Att frälsa Kina är deras familjeföretag. Men Eric inser att han också fått en annan gåva från ovan: han är snabb. Han har sina konflikter och sina principer. Till exempel kan det bli problem om man tvingas tävla på söndag. Det är inte enkelt. Men det går att förstå de båda männens respektive dilemman, liksom omgivningens förmaningar och ibland svårigheter att förstå vad som driver de två kombattanterna. Vad är viktigast i livet och vilka uppoffringar krävs?
Filmen är i sig inget revolutionerande stycke experimentell lek med formen. Men den kopplar stadigt greppet och inger respekt. Det är berättande i klassisk stil, med inslag av stilistik som fångar uppmärksamheten. Som valet av att använda slow-motion - eller inte göra det. Vi kan serveras detaljer som att man på den här tiden verkligen använda de där proverbiala målsnörena. Liksom tårtspadar för att gräva ut små gropar på löparbanan innan startblocken lanserats. Vi kan också charmas av Ian Holm som excentrisk löptränare och inse den naturliga pondusen hos John Gielgud som surmulen auktoritetsfigur på universitetet. Eller sjunka in i den mycket brittiska dialogen överhuvudtaget. Formen är viktig. Formuleringskonsten. Att veta sin plats och i vilken klass man hör hemma. Hitta balansen mellan excellens, individuell framgång och sin allmänt accepterade roll i systemet. Eviga frågor i de flesta mänskliga samhällen, mer eller mindre.
© Johan Lindahl
2022-04-29
Originaltitel: Chariots of Fire
Storbritannien, 1981
Regi: Hugh Hudson
Med: Ian Charleson, Ben Cross, Nicholas Farrell, Nigel Havers, Daniel Gerroll, Ian Holm, John Gielgud, Lindsay Anderson, Nigel Davenport, Alice Krige, Cheryl Campbell, Brad Davis, Dennis Christopher, Patrick Magee
Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 1981-09-26
