The Man Who Killed Don Quixote (2018)

En mestadels roande röra

25 års arbete? Inte så vanligt att man ser ett sådant småtjurigt Statement i förtexterna. Att Terry Gilliam har kämpat länge för att fullborda den här filmen var jag medveten om, men inte exakt hur länge. Drömprojekt med förhinder av närmast legendariska dimensioner. Men den här mannen har aldrig gjort det enkelt för sig själv när han fått en idé på hjärnan. Hur mycket har gått, eller inte gått som han planerat under karriären? Och ändå har han lämnat efter sig en på sitt sätt fantastisk filmskatt. Ursäkta, nu låter det som om han redan lämnat jordelivet, men så är inte fallet när jag skriver det här i alla fall.

Jag gillar alltid Gilliam av princip. Även när han inte är som bäst. Vilket kanske en föraning om fortsättningen: det här är inte det bästa han gjort någonsin. Och det behöver det inte heller vara för att fånga mitt intresse. Men till alla som inte är lika fascinerade av hans attityd till film och små egenheter, försiktigt uttryckt, skulle jag inte kalla det obligatoriskt.

Vid första anblicken ser det faktiskt ut som om - blasfemiska tanke - någon annan teoretiskt kunde ha orkestrerat äventyret. De första 10-15 minuterna i alla fall. Kanske inte så många andra, men dock. Någon sorts filminspelning pågår i Spanien, av vilken natur yppas mer om efterhand. Något enormt prestigeprojekt kanske det inte är och regissören själv börjar bli skeptisk till sin idé att spela in just i Spanien. Här har han i alla fall hämtat stoff från de gamla berättelserna om Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och hela filmprojektet verkar en smula sorgligt i nuläget.

Relativt unge regissören Toby (Adam Driver) kommer dock att genomgå en oväntad resa. En gång som ung filmstudent genomförde han ett filmprojekt i gerillastil i samma region dit han nu återvänt. Minnena väller upp och han börjar leta sig tillbaka med högst oförutsägbara konsekvenser. Sålunda träder Jonathan Pryce in i handlingen. En man inte helt främmande för Gilliams universum och med hans excentriska porträtt av en man som verkligen metodskådespelat sig in i rollen som Don Quixote mer än vad rollen kräver förstärks de klassiska gilliamska dragen i filmen om filmen (eller filmerna). Han är lustfyllt excentrisk och gör filmen akut så spirituell och egensinnig som kan förväntas. Från den stunden och framåt är det här projektet en absurd, äventyrlig och anakronistisk skröna som knappast är 100 procent begriplig, där verklighet och fantasi hela tiden inkräktar på varandras territorium.

Kvinnorna i filmen är i princip två stycken. Dels är det chefens fru, spelad av Olga Kurylenko, känd från bland annat Bond-filmen ”Quantum of Solace”. Hon fyller rollen som något slags femme fatale men får inte riktigt några tydliga konturer mer än att vara ganska besvärlig, lockande men opålitlig. En karikatyr, liksom egentligen de flesta andra roller i filmen. Sedan har vi en annan ung kvinna, Angelica (Joana Ribeiro) som en gång var regissörens ungdomsupptäckt och blev en del av hans jungfruliga filmprojekt något decennium tidigare. Han stöter ihop med henne igen, men hur har hennes liv artat sig sedan deras tidigare samröre? Inte riktigt som någon av dem hade hoppats. Om någon anmärker att just kvinnoporträtten som de är komponerade, saknar något substantiellt och djuplodande så tänker jag inte argumentera emot alltför ljudligt. Men samtidigt invända att agerandet och personlighetsteckningarna i filmen överhuvudtaget målas med ganska breda penseldrag, en stor dos symbolik och teatraliska gester.

Gamle Gilliam har liksom aldrig varit dragen till ren socialrealism. Men även när han rör till det så har han ändå alltid något spännande att säga. Och ja, hans senaste film är något av en röra. Ja, den är kanske något för lång. Nej, det är inte i nivå med ”Brazil” men kanske med hans version av ”Baron Münchhausen”. Och det är inte det sämsta. I grunden ställer filmen ungefär samma frågor som regissören alltid närmat sig: den om myternas makt, om berättelser som gör oss bättre på att leva och inte bara överleva, kanske till och med hitta ett syfte med livet. Det handlar om missförstådda hjältar och ständigt denna underförstådda undran: vad är galenskap och vem är egentligen mest galen?

Fler frågor: hur mycket av Gilliam själv finns i Drivers rollfigur? Finns här ståtliga scenbyggen och landskap? Ja, givetvis en del klassiska kombinationer av färg, fart och flammande passion. När filmen är som snyggast vill jag spontant jämföra den med ”The Fall”, om någon sett Tarsem Singhs personliga drömprojekt som släpptes för drygt 15 år sedan. Och så, det där man inte kan undvika att tänka på. Hur mycket har hänt på vägen till färdig film och hur skulle den ha sett ut om den blivit klar långt tidigare?

© Johan Lindahl
2020-04-24

Originaltitel: The Man Who Killed Don Quixote
Spanien/Belgien/Frankrike/Storbritannien/Portugal, 2018
Regi: Terry Gilliam
Med: Adam Driver, Jonathan Pryce, Olga Kurylenko, Stellan Skarsgård, Joana Ribeiro, Óscar Jaenada, Jason Watkins, Sergi López, Rossy de Palma, Jordi Mollà

Genre: Äventyr, Drama, Fantasy, Komedi
Svensk biopremiär: 2019-04-26
Hemmabio: 2019-08-12

Sök