6 Underground (2019)

Nu gör han så där igen.

Egentligen borde jag låta bli att ens försöka beskriva de första 20 minuterna. Kan man bli överraskad över nivån av hysteri i en film av Michael Bay? Jag trodde inte det. Jag trodde att vi hade sett allt. Det var fel. Och nu är det kanske inte den rena tekniska ekvilibrismen det handlar om, för den finns otvivelaktigt där. Vilket ändamål den tjänar är en annan sak. Och biljakter på film, ni vet… Särskilt fullständigt vansinniga sådana, inkluderande flera fordon där ett jagas av flera andra uppdykande från alla håll. Jakten tar plats i någon kulturell europeisk högborg där mirakulöst nog förvånansvärt få oskyldiga förbipasserande drabbas av allvarliga men. Så vitt vi kan bedöma. Här ges inte chansen att riktigt avgöra skadeverkningarna - överraskande nog. Inte. En tjej är skjutglad, men själv skottskadad och genomgår primitiv kirurgi i regi av en annan sofistikerad syster i baksätet på en bil körd av en yngre variant av Jason Stathams ”Transporter” som bredvid sig har en snacksalig herre utan klargjorda kvaliteter i övrigt. Ett par andra medarbetare studsar omkring i staden och löser problem som uppstår i hastigheten. Blodet flyter, eller snarare sprutar i sina ögonblick. Lite lagom kräsmagade inslag adderas. Just nu, våren 2020, vill man spontant påpeka att detta kanske snarare borde ha spelats in våren 2020. När gatorna i italienska metropoler med klassisk arkitektur inte vore fullt så fyllda av mänsklig närvaro som de vanligtvis är. Har den här filmen åldrats extra fort på grund av omständigheter varken filmmakare eller av de flesta av oss andra hade kunnat förutse? Eller kommer det här att bli normalt igen? Alltså omgivningarna där det utspelas. För just det som utspelas kanske vi ska hoppas aldrig blir normalt, i verkligheten i alla fall. En närmast provocerande provkarta på vilken lekstuga man kan ha med ett antal miljoner dollar på fickan och behov av att överträffa sina egna tidigare excesser. Jag syftar alltså på regissören igen. Och ja, det här var väl det viktigaste om de första 20 minuterna. Resten då?

De är döda. Ingen annan förväntas vet att de lever, så att de kan fortsätta utföra ett smutsigt men nödvändigt jobb för mänskligheten: ta död på andra som behöver tas död på. Den snacksalige bisittaren är i själva verket chefen och har hyfsad hand med digital och analog teknik, samt håller inspirerande tal till de övriga. På sitt sätt. Nu är det är en riktigt ondskefull diktator de siktar in sig på. En fullständigt hänsynslös herre som håller till i en uppdiktad republik med -stan i suffixet.

Det man aldrig riktigt vet med Michael Bay är om hans sociala samvete är där på allvar eller bara en attrapp. Något slags begrepp om rätt och fel och Dirty Harry-mentalitet är en grundval. Bildvinklar som understryker extremer och en form av humor som hela tiden balanserar på gränsen till fullständigt oansvarig men antagligen ska föreställa kulturell medvetenhet i kombination med självironi och distans till, ja, allting. Sarkastiskt men välmenande? Hur passar prominent närvaro av Muse i musikvalet ihop med en massaker, eller Staple Singers under en liten avrättningsrunda i Las Vegas? Svaren kanske kommer på den yttersta dagen. Jag bara för bok över fenomen som inte självklart förenas på ett ledigt och naturligt sätt.

Vissa konstnärer, författare och just filmregissörer lugnar sig med åren och intar en mer en meditativ hållning till livet, kanske i vetskap om att de har sina vilda år bakom sig. Andra går åt andra hållet och släpper alla pretentioner på att kunna demonstrera självbehärskning. Med detta som bevismaterial torde kunna härledas att Mr Bay tillhör den senare kategorin. En magnifik magnet. Upprepad utomordentlig parkour. Frikostigt med höjdskräcksinducerande, halsbrytande äventyr. Överhuvudtaget ganska mycket som skulle ha blivit bättre med lite urskillning och tid att låta konsekvenser och dimensioner av allt sjunka in. Hur många miljoner dollar som bränts i processen har jag hittills inte brytt mig om att googla fram. Några fler sedelbuntar kunde dock ha kostats på de ansvariga för dialogen. Eller på helt andra personer som kunde skrivit en helt annan dialog att ackompanjera kalabaliken och de något mer avmätta andningspauserna som trots allt förekommer. Är det här en av de där filmerna som skulle vara lättare att uppskatta för de mer visuellt anslående inslagen, om de inte försökte vara roliga?

”6 Underground” rycker i alla trådar. Trycker på alla knappar. Bränner alla broar. Resultatet är både överbelastat och underväldigande. Men tydligen hatar jag den inte fullständigt eftersom jag ändå är beredd att dela ut två russin. Det kanske är någon inbyggd svaghet för helikoptrar i slow motion över rödbruna ökenvidder. Eller ensamma vargars inre kamp för att inse att de tillsammans ändå blir starkare och alla behöver någon sorts familj. Eller Michael Bays omvittnade utmattningstaktik. Allt intellektuellt motstånd är i längden fåfängt.

© Johan Lindahl
2020-04-08

Originaltitel: 6 Underground
USA, 2019
Regi: Michael Bay
Med: Ryan Reynolds, Mélanie Laurent, Manuel Garcia-Rulfo, Ben Hardy, Adria Arjona, Dave Franco, Corey Hawkins, Lior Raz, Payman Maadi, Yuri Kolokolnikov, Kim Kold

Genre: Action, Komedi, Thriller
Svensk biopremiär: 2019-12-13
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök