Uncut Gems (2019)
Film full av energi. Huvudperson full av idioti.
- Jag tror att du är den mest irriterande personen jag någonsin träffat.
Alltid kul att höra. Särskilt, som i det här fallet, från ens egen fru. Men den här hustruns känslor är inte helt omöjliga att förstå. Den där devisen som jag har anfört någon gång förut; den att allting med Adam Sandler inblandad brukar följa en ganska pålitlig regel: ju mindre han själv haft att säga om helheten, desto bättre. Och omvänt. Precis hur mycket han själv styrt förutom sin egen roll kan man väl aldrig veta säkert, men yttre markörer kan erbjuda ledtrådar. Nu osar den här filmen redan från början av någon annans vision; intensivt, rörligt och vitalt med ett soundtrack som kanske lika gärna kunde ha producerats av Giorgio Moroder under det glada glammiga åttiotalet. Fast inte direkt glammigt, utan mer syntetiskt suggestivt, framvällande och färgstarkt. Samtidigt en smula hotfullt. Ungefär som filmen i stort.
Efter en prolog vid en gruva i Etiopien kretsar det kring livet i framförallt en neondränkt del av New York. Företagare med mer eller mindre ljusskygga affärsprinciper men påfallande säkerhetstänkande, på goda grunder. Säkerhetstänket tycks dock inte ha spridit sig till alla aspekter av den pratglade juvelhandlaren Howard Ratners liv. Det står aldrig stilla, men han tycks ha försatt sig i trångmål ekonomiskt. Allting vi ser ger redan på ett tidigt stadium vid handen att han lever över sina tillgångar. Att han gillar det ljuva livet och att flyta lite ovanpå men samtidigt hela tiden måste gräva sig ner i dyn för att upprätthålla illusionen av en lyckosam affärsverksamhet och ett stabilt företag. För ingenting tycks vara särskilt hållbart. Ett äktenskap som i princip är över men hålls upp av något slags pliktkänsla. Eller
whatever. En flickvän han ständigt bråkar med. Kompisar som inte är 100 procent lojala, men det är å andra sidan inte han själv heller. Pantlånare är en stadig bekantskap och han står bevisligen i skuld till fler än en påstridig pengautlånare. Men hur djup gropen än är tycks han kunna gräva lite djupare.
Misstagen hopar sig. Howard är ohjälpligt överoptimistisk, ibland med instinkter som slår rätt men ändå leder fel. Även om han har turen eller intuitionen på sin sida uppstår nya problem. Det här är verkligen inget dussinverk utan en film med påstridig egen röst och ett myller av ständigt pågående aktivitet. Men den är också påfrestande. Dels för att Howard själv är en idiot. Förlåt, kanske inte komplett idiot men han behöver hjälp. Kvalificerad professionell hjälp på flera plan. Något han själv aldrig kommer att inse. Frågan du måste ställa dig innan du ger dig in i leken, det vill säga frivilligt sätter dig i soffan och investerar din dyrbara tid i hans kaotiska tillvaro är om du är beredd på att engagera dig i hans dilemman och hoppas på något förlösande. Ska vi skratta med honom eller åt honom? Idka förbön? Imponeras av hans uppfinningsrikedom och konsten att på något vis undvika den totala katastrofen som ändå borde vänta runt hörnet när som helst? Ja, det var flera frågor på en gång. Och det är inte svårt att tänka ut fler. Måste man vara amerikan eller helst inbiten newyorkare för att greppa alla dimensioner i det här? Inte första gången man ställer sig den frågan förresten i filmsammanhang. Det är något med den där staden som förefaller framkalla antingen det bästa eller sämsta hos människor. Åtminstone på film.
Alltså: ”Uncut Gems” har nerv. Den har stil. Den slår sig aldrig till ro någonstans och bygger mot ett klimax där man ändå på allvar ändå hoppas att allting inte ska gå fullständigt i stöpet för vår Howard. För filmen lider alltså av ett visst inbyggt motstånd, i form av just honom. Och ändå; kan han inte hitta ljuset i tunneln och ta chansen att börja om från noll? Nu har jag facit. Var det värt över två timmars kastande mellan hopp och förtvivlan? Joväl. Men jag kan inte svara för dig.
© Johan Lindahl2020-03-29