The Royal Tenenbaums (2001)

Coen möter Cosby i komedi om kontaktlöshet

Owen Wilson och Ben Stiller stod förmodligen för den bästa presentationen vid årets Oscarsgala. Där tog de heder och ära av varandra iklädda maskeradkostymer direkt från något obskyrt förråd som möjligen mjölkats rätt flitigt även inför den här filmen - där bägge medverkar. Wilson har dessutom varit med och författat filmens manus.Det här är kanske årets verkliga lekstuga för stjärnskådisar som vill plöja sig loss från sina vanliga fack, i konkurrens med Mike Figgis manodepressiva mysrysare "Hotel" som visades vid Göteborgs Filmfestivaloch inte är riktigt lika A-liststjärnspäckad, men ännu mer originell. "The Royal Tenenbaums" är i och för sig tillräckligt egensinnig för att skopa hem en räcka russin på ren motsträvighet, men jag snålar en smula. Tills vidare.

Patriarken Royal Tenenbaum lämnar hemmet efter att frun Etheline tröttnat på hans, av allt att döma, utomäktenskapliga eskapader. Barnen når ändå framgångar som brådmogna talanger inom olika områden; tennis,teater och entreprenörskap. De växer upp, men deras karriärer kraschar en efter en, liksom ett plan vilket gör en av dem till änkling med två söner och ständig katastrofberedskap. De rör sig tillbaka mot barndomshemmet som blir mer och mer tättbefolkat igen. I det läget nästlar sig även fader Royal in i deras tillvaro igen under förespeglingen att hans dagar är räknade på grund av cancer i magen. Misstron regerar på sina håll, men det hindrar inte Royal. Återföreningen går dock inte så smidigt som han hoppats.

Händelserna återges i form av kapitel, med en kort prolog som sammanfattar upprinnelsen och en avslutande epilog. Alec Baldwin bidrar med berättarrösten som barnbokspedagogiskt lägger upp korten på bordet i rätt ordning. Med dubbel verbal saltomortal bakom orden, kan man ana. Det är mycket som anas här, mellan rader och rutor. Det är en med ett slitet uttryck skruvad historia, en lågmält labil komedi om kontaktlöshet med överraskningar bakom varje kurva.

Länge letar jag efter en kärna, ett definitivt svar på varför filmen egentligen kommit till. Det är inte svårt att dra på smilbanden eller släppa ifrån sig något mera ljudligt flera gånger, men vart är det egentligen på väg? Är det bara tänkt som en lättsam version av "Scener ur ett äktenskap" med brådmogna barn som borde flytta hemifrån för gott och en sol-och-vårar-farsa med bristande lojalitet men vinnande lurande charm?

Det kommer en slags vändpunkt där filmen visar sig vilja lite mer än att bara lätt cyniskt se sönderfallet och då faller bitarna på plats. De flesta i alla fall.

Filmen ser ganska medvetet billig ut, karakteriserad av mode och musik som stannat kvar i skarven mellan 1960- och 70-tal och samtidigt ingenstans. Familjen Tenenbaum rör sig i ett slags eget universum med karaktärer någonstans mellan Seinfeld, bröderna Coen och Twin Peaks i huvudrollerna. När jag första gången såg "Local Hero" för flera år sedan upptäckte jag att mycket av filmens värde visade sig först efteråt. Smygande kvaliteter finns även här, men kommer inte fram lika starkt.

Det finns löpande skämt, som taxibilarna märkta "Gypsy cab", vilket i varje fall roade mina bänkgrannar flera gånger om. Jag misstänker att en del andra finstilta saker i marginalen gick mig förbi, men det stör mig inte så mycket. Men av någon ledning blev jag nyfiken på hur det skulle varit att se filmen i en amerikansk biosalong. Hade publiken där fastnat för samma saker som vi?

En annan misstanke är att ensemblen hade roligast av alla under inspelningen. Gene Hackman roar sig i alla fall rojalistiskt som fader Royal. Bill Murray och Owen Wilson håller en något lägre profil - men med Monty Python i bakfickan. Andra ger sina karaktärer synliga ok av ångest att bära på, men får kanske utlopp för kvardröjande tonårsinstinkter i processen. Gwyneth Paltrow som Royals adoptivdotter Margot spelar mot sin vanliga typ (vilken den nu är). Hon lyckas förvånansvärt bra med att i stort sett behålla samma nollställda min filmen ut, under svarta dystra ögon och likblekt anlete. Luke Wilson har en av de mer komplexa rollerna som utbrända tennisproffset Richie och ler inte heller han särskilt ofta.

Vill man vara riktigt svulstigt pretentiös kan man väl kalla det hela en skildring av dysfunktionalitetens dynamik, där ingen är utan synd och alla har ett kors att bära. Men när man vaggats in i tron att filmen hängt på den världsomspännande kampanjen "krossa kärnfamiljen" slår pendeln sakta över till något slags motsträvig Coen-möter-Cosby-sensmoral. I stället för att bara slå en avslagen kall öl över publiken ser man till att vi lämnar salongen insvepta i en varm, eller åtminstone ljummen våtservett.

Det blir alltså till slut en ganska värmande historia, men kanske inte så överväldigande, överrumplande underhållande som en del recensioner kan ge sken av. De rent geniala infallen räcker inte för att sopa undan alla tveksamheter. Lite generat inser jag att skratten var som högst när en präst rullar utför en trappa. Eller när Paltrow blir ett finger kortare i en kort flashback och besvarar frågan "Sydde ni inte fast det igen?" med "Det var inte värt det".

© Johan Lindahl
2002-04-22

Originaltitel: The Royal Tenenbaums
USA, 2001
Regi: Wes Anderson
Med: Gene Hackman, Anjelica Huston, Ben Stiller, Gwyneth Paltrow, Luke Wilson, Owen Wilson, Danny Glover, Bill Murray

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2002-03-22

Sök