High Life (2018)
Närstudie av människans natur i tillstånd av isolering
Antingen är det här en perfekt sorts film att se just när jag råkar se den. Eller också inte alls. Det här skrivs i ovanligt påtagliga virustider. Samhället fungerar inte riktigt normalt.
Filmen ”High Life” tar plats på något slags rymdstation, rymdskepp eller vad man nu föredrar kalla det. Så mycket mer förklaras inte omgående. Fordonet är inte direkt överbefolkat. En man och en baby verkar vara ensamma överlevande, medan andra livlösa olycksbröder och -systrar hivas ut i det oändliga.
- De är som ett virus som jagar oss, säger den ensamme mannen i en inre monolog och refererar till bilder från jorden som fortfarande når honom trots att en mycket lång tid ska ha passerat. Hur lång tid eller hur bilderna tar sig dit är oklart. Men temat isolering etableras tidigt.
Förklaringar presenteras efterhand. Återblickar på jorden. Brottslingar erbjuds alternativet att skickas ut i rymden som alternativ till andra straff. Och bilden klarnar en aning bit för bit kring vad som hänt där ute i det stora svarta ombord på stationen. En kvinnlig läkare spelad av (vågar man säga redan legendariska) Juliette Binoche utför något slags fertilitetsexperiment med fångarna. Hon tycks experimentera en smula med sig själv också. Bildspråket är naturalistiskt, ibland väldigt närgånget med hyperintensiva ögonblick insprängda i en annars långsamt återberättad historia. Kanske betraktad mer än berättad, på ett sätt som kan väcka starka reaktioner för och emot. Mycket riktigt har filmen väckt responser som täcker in hela skalan från ”wow!” till
”what?”.
Det är ingen helt kravlös tillvaro de ’frivilliga’ internerna för. Regelbundna rapporter måste loggas in i skeppsdatorn för att inte de livsuppehållande systemen - typ luft och sådant - ska stängas av. Att någon tappar greppet och våld bryter ut, med eller utan sexuella inslag, kanske inte är helt oväntat. Att alla hyser mörka hemligheter från det förflutna, inklusive läkaren, kan vi också räkna med. Vill hon hjälpa internerna eller bara utnyttja dem, antingen på order eller av egen fri vilja? Är hon deras bästa, enda vän eller deras värsta fiende? Vem är den farligaste förbrytaren ombord, någon av dem eller hon?
Filmen är inte unik i sina ambitioner. Regissör Denis
approche kan kännas igen från förr, inte minst 1970-talets våg av samhällskritisk science fiction. Det hela kan framstå som oerhört insiktsfullt med ett intensivt utforskande av människans natur snarare än den omgivande rymden; det kan kännas påträngande på gott och ont eller bara pretentiöst. Men den har definitivt något eget. En djärvhet och målmedvetenhet vi verkligen inte alltid ser i genren eller på film överhuvudtaget. Om övergångarna mellan växlande tidsplan inte alltid är glasklara, så är det väl en del av planen. Och hjärtat i berättelsen är nog den överlevande straffången, spelad av Robert Pattinson, som på något vis håller sig på sin kant, utanför de direkta konflikterna och är den minst mottaglige för läkarens manipulationer, samtidigt som han är den
hon verkligen åtrår.
”High Life” handlar inte så mycket om tekniken och detaljerna bakom överlevnad ute i det mest utsatta av tillstånd. Mer om människorna i ett…ja, vi får väl kalla det mikrokosmos, ett komprimerat utrymme där individernas bästa men lika ofta sämsta sidor kommer fram. Det är inte de mest älskade på jorden som samlats här. Troligtvis inte heller de ondaste, men de har svagheter och drifter. Och de är pressade. Kanske - på goda grunder - utan verkligt hopp. Övergivna, vare sig de vet om det eller inte. Om filmen i sig är djupt pessimistisk eller egentligen optimistisk om människans framtid är svårare att svara på. Troligen är det meningen.
© Johan Lindahl2020-04-05