The Witcher - säsong 1 (2019)

Fragmentariskt men fascinerande

Ska det vara så här? Ska den vara så här? Ganska omedelbart drabbades jag av känslan ’jo, jag kan förstå båda sidorna’. Alltså, de hängivna beundrare som direkt skickade serien rakt upp i himlen med sina spontanbetyg online, kontra de överlag mer skeptiska kritikerrösterna. Om man generaliserar en aning. Ganska uppenbart finns här både tydlig attraktionskraft och styrkor som det visuella uttrycket, det påkostade och extravaganta, rollfigurerna som är större än Livet Självt och de ogenerat fantasifulla fantasykaraktärerna. Det är inte ”Game of Thrones”, med sin pastisch på historia och ambitiösa episka inställning kryddat med övernaturliga inslag som i och för sig blev mer och mer avgörande för utgången. Det här är fantasy fantasy, gravt understruket. Inga ursäkter.

Men det är något som skaver. Just det där uttrycket som blivit så överanvänt. Egentligen går det inte ihop. Att stapla så mycket barnförbjudet stoff ovanpå vartannat, pressa ihop det och skapa en frejdig fest för ögonen med bloddrypande bataljer, plågsamma processer och energiska erotiska eskapader. Samtidigt som tilltalet ibland - eller snarare ganska ofta - verkar rikta sig mer till en målgrupp kring 12-13 år än de juridiskt myndiga. Berättelsen vill både svepa med sig dem som minns sin mer oskuldsfulla barndom samtidigt som den lockar med lustar för dem som inte är lika oskuldsfulla längre. Vad det nu betyder egentligen.

Själva intrigen med alla stickspår och parallella planhalvor kanske jag gör bäst i att inte försöka sammanfatta. I centrum finns i alla fall den monsterjägande mannen eller inte riktigt mannen, Geralt of Rivia (Henry Cavill), en typ av mänsklig mutation med halvmagiska förmågor. Eller trekvartsmagiska. Ärligt talat är jag inte säker på hur det ska definieras, vad som står i regelboken eller var gränserna dras. Han är inte riktigt en bland folket, inte fullt ut accepterad - men kan vara till nytta. En outsider som sedan länge insett att ’otack är världens lön’ men ändå fortsätter sitt värv. Kanske mest för brödfödan. I den här världen rör sig mystiska andeväsen såväl som skräckinjagande monster och lika bedrägliga människor. Kungariken som bekämpar varandra och krigar inombords. Alla de klassiska ingredienserna. Det blir åtminstone efter ett par avsnitt ganska intagande och lagom förtjusande om man skruvar ner pretentionerna och inser att dialogerna aldrig kommer att landa på samma nivå som den där andra följetongen jag redan nämnt. Följ med flödet ett tag, låt dig fägnas av det färgsprakande skådespelet och begrunda stillsamt vad meningen med allt egentligen är.

Grotesk vällust i sin brist på sans och vett? En episk röra. En utmaning att orientera sig i. Och åtminstone i början att beröras av. För vad och vilka ska man egentligen engagera sig i mest? Just den berörande biten lyckas de ändå hitta fram till efterhand, åtminstone i vissa stycken. Tilltalet växlar mellan det högtravande och det humoristiska, när de med varierande framgång introducerar avspänningskomik för att skapa mer spännvidd. Den där kringvandrande barden som envist försöker muntra upp alla i omgivningen, hör han hemma i samma värld som resten? Är han nödvändig? Är han rolig i något avseende? Jag rådbråkar mig själv. Annars: häxkonster och hårda strider. Antagonism och allianser. Ansträngda relationer överhuvudtaget. Men det går att utmejsla individer mer förtjänta av förhoppningar om en bättre framtid. Till den andra mest drivande individuella karaktären vid sidan av Geralt utvecklar sig efterhand Yennefer (Anya Chalotra), först som ung flicka med fysiska förhinder för att bli tagen på allvar och uppskattas överhuvudtaget. Men hennes magiska förmågor för henne in i ett sammanhang där hon får allt mer betydelse. Hon skolas in i en exklusiv klubb men börjar sedan bryta sig loss och skapa sina egna regler, genomgår en transformation men får betala ett pris.

Minns ni klättringen uppför den gigantiska ismuren i… just det, ”Game of Thrones”? Jon Snow och vildingarna i ett hisnande vansinnesföretag med svindelframkallande potential. Här är motsvarigheten en balansgång längs en bergvägg över smala plankor, i en konstruktion som starkt påminner om en bildsvit som blev viral för några år sedan. Alltså viral på det sätt som vi skulle föredra och inte det som kännetecknar våren 2020. Då ledde vägen upp till ett taoistiskt tempel med tillhörande tehus 2000 meter upp på det kinesiska berget Huashan. Pulshöjande nog att bara betrakta på en skärm och samtidigt inse att ett förvånande stort antal turister tydligen tog sig upp den vägen frivilligt. Balansgången här leder fram till något mer dramaturgiskt betydelsebärande, men vad ska jag låta vara osagt.

2020 har vid det här laget visat sig bli ett år då vi antingen kräver mer verklighetsflykt än någonsin, eller blir så illa tvungna att konfrontera verkligheten som den är. Passar ”The Witcher” in som handen i handsken i den värld vi lever i just nu eller blir den snabbt förlegad? Det hade kanske varit en fördel att se alltihop i en snabbare följd. Jag finner mig ofta en smula desorienterad, imponerad av valda delar och som sagt skeptisk mot andra ingredienser. Jag kan inte ens rakt ut svara på något så enkelt som om det i grunden är bra eller dåligt eller något jag rekommenderar till allmänheten. Bevisligen finns en bastant beundrarskara som kanske läst böckerna bakom (författade av Andrzej Sapkowski). För resten av mänskligheten kan det också fylla en funktion, även om mitt helhetsintryck är av något fragmentariskt och inte helt sammanhållet men ändå fascinerande på sina villkor.

© Johan Lindahl
2020-03-21

Originaltitel: The Witcher - Season 1
USA/Polen, 2019
Skapare/show runner: Lauren Schmidt Hissrich
Med: Henry Cavill, Freya Allan, Anya Chalotra, Mimi Ndiweni, Mecia Simson, Eamon Farren, MyAnna Buring, Wilson Radjou-Pujalte, Adam Levy, Joey Batey, Lars Mikkelsen, Royce Pierreson, Anna Shaffer, Jodhi May, Björn Hlynur Haraldsson, Therica Wilson-Read

Genre: Action, Äventyr, Drama, Fantasy, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök