Midsommar (2019)

Osannolikt uppfriskande blandning av element i ett skräckinjagande sommarsverige

Sverige, Sverige fosterland. Midnattssol. Fästingar. Också en lämplig plats för en tripp, som i en resa där man passar på att suga i sig svampar eller pulver för att förhöja effekten av den upplevelse man tänkt sig. Det vill säga, en liten grupp unga amerikaner som har troligen aldrig varit i Europa förut. Inklusive en ung kvinna med ett nyligen genomlevt familjetrauma bakom sig. Vad kan gå fel - i härliga Hälsingland?

- Välkommen till Hårga, hälsar en glad prick vid ankomsten. Namnet väcker troligen andra associationer hos oss som en gång lärde oss ”Hårgalåten” (alternativt ”Horgalåten”) i skolan. Akta dig för spelemannen med bockfot… Men allt verkar så ljust och glatt, människor i vita kläder och allmän fryntlighet. Fäbodar och öppna grässlänter. ”Sodom är Sverige i dag” skaldade kristna tungrockarna Jerusalem för snart 40 år sedan. Här är snarare frågan om Sverige är det nya Summerisle, det vill säga den mystiska ön där folkrysaren ”The Wicker Man” utspelar sig. I Hårga vankas en fest som endast firas en gång var 90:e år. Men besökarna är i goda händer. Man kan alltid lita på Pelle, deras svenska polare som tagit dem med till sitt hemland och hembygd. För att ha lite kul, se något nytt och spänna av. Eller…

Midsommardansen här uppvisar likheter med de traditioner vi som svenskar känner och (i varierande grad) håller vid liv år efter år. Däremot kanske vi inte brukar ha en brunbjörn instängd i en liten bur. Eller så här explicit erotiska illustrationer på upphängda bonader. Eller hemliga kapell där ingen får gå in utan lov. Vanligtvis, alltså. Och nu kommer vi till punkten där jag måste väga orden noggrant kring vad som bör avslöjas och inte. Samtidigt som tankarna spontant studsar upp; det skulle varit så intressant att se det här med en amerikansk publik och reda ut sanningen bakom mytiska begrepp som, säg, ättestupa. Och byxmyndig! Är det första gången det ordet förklaras i en amerikansk film? Det var väl på tiden. Överhuvudtaget finns flera tillfällen där det från ett skandinaviskt perspektiv blir oväntat komiskt. Illustra iakttagelser om sådant som faktiskt kan ses som svenskt, mitt i en skröna som skruvar upp alla idéer om långlivade blågula traditioner in i absurdum. Filmen är både uppenbart ute efter att vrida om sinnena och skapa hallucinatoriska sekvenser, med vissa tvivel på vad som egentligen pågår, samtidigt som den är extremt kontrollerad och metodisk i sitt berättande. ”Midsommar” störtar inte direkt framåt även om vi omgående introduceras för livets mest tragiska sidor och hur människor bearbetar sorg, eller inte gör det. Liksom hur relationer egentligen fungerar, eller inte fungerar, mellan män och kvinnor.

Visst skär vetskapen om att de spelat in allt som ska föreställa Sverige i Ungern (av något slags finansiella skäl) i hjärtat. Men den svenska närvaron är trots allt väldigt påtaglig, med en armada svenska skådespelare och vårt vackra, förrädiskt oskuldsfulla språk flitigt förekommande. Efter det här kan ingen bedra sig själv om att vi hyser hela och rena intentioner i något avseende, eller hur?

Det vore väl bekvämast att klassificera ”Midsommar” som en skräckfilm. Men jag känner mig inte bekväm med att stanna där. Kanske för att filmen, även om jag nu inte alltid är bergsäker på att det är meningen, ofta är rakt av rolig. En becksvart burlesk fars med inslag av primalterapi snarare än en studsa-till-skrämselorgie. Som många andra redan reagerat på, i stort sett allt förutom inledningen utspelas i dagsljus. I intervjuer med regissören Ari ”Hereditary” Aster, lyser igenom att relationsaspekten var viktig som startskott för storyn. Ingen är riktigt hel här. I alla fall inte amerikanerna. De flesta byborna är mer enigmatiska och representerar en exotisk minoritetskultur, jämförbar med besöksmålen i gamla pojkböcker om äventyr i Anderna, Amazonas djungler eller varhelst man hittar isolerade folkspillror med mycket egna vanor.

Hälsingeborna representerar i det här fallet något okänt och obskyrt fascinerande, motsatsen till vanliga västerländska värderingar. Naturmystik och offer som en del av livscykeln. Det är i stort en uppslukande historia i över två timmar. Då kan jag ändå häkta upp mig på detaljer som att gräset ser brunare och slitnare ut än en svensk junimånad borde tillåta. Utom möjligen på Öland om inget regn har fallit. Överhuvudtaget skulle scenförändringen varit ännu effektivare om skogar och hagar varit ännu lite grönare och mer fertilitetsutstrålande. Och varför spelar de aldrig just ”Hårgalåten”?

Dock - ”Midsommar” är en film som friskt lånar från andra men ändå talar med egen röst och kombinerar element på ett sätt som jag upplever uppfriskande. Den kan säkert fylla helt olika syften för helt olika delar av publiken. Och sådant brukar ju räcka en bit.

© Johan Lindahl
2020-02-09

Originaltitel: Midsommar
USA/Sverige, 2019
Regi: Ari Aster
Med: Florence Pugh, Jack Reynor, Vilhelm Blomgren, William Jackson Harper, Will Poulter, Ellora Torchia, Archie Madekwe, Henrik Norlén, Gunnel Fred, Isabelle Grill, Julia Ragnarsson, Anna Åström

Genre: Drama, Mystery, Religion/filosofi, Skräck
Svensk biopremiär: 2019-07-10
Hemmabio: 2019-11-25

Sök