Dune (1984)

Lite underskattad ... och samtidigt rättvist utdömd

2 russin

Som många andra har jag gett den här filmen en halvchans för länge sedan, redan innan medveten om att dess rykte inte är lysande, och landat i samma slutsats som de flesta: ”För många namn att hålla reda på, för mycket konstigt äckel”.

Vid den här titten, nyfiket föranledd av att Denis Villeneuve tänker ge sig på Frank Herberts romaner i filmform igen, känns den faktiskt inte så svårbegriplig. På vissa vis känns det nästan som en föregångare till klanepos med magiska inslag som ”Game of Thrones”. Det är en relativt traditionell myt som presenteras, om än ute i rymden och med en hel del inslag som känns rent kväljande. Som den ’navigatör’ som rullas in i en tronsal en gigantisk, lokliknande kapsel i början av filmen: Jabba the Hut känns som en veritabel Brad Pitt i jämförelse. Eller baron Harkonnen, vars personliga läkare injicerar hans ansikte med sjukdomar. Varför det? För att det blir äckligare så, antar jag!

Men släkten Atreides är en relativt normal och sympatisk klan. Paul (Kyle MacLachlan), son till lordens favoritkonkubin, har särskilda egenskaper som blir allt tydligare under filmens gång. Och hos dessa är det ändå normalt att kunna döda och påverka med röstens kraft allena. Kanske är han rentav den utvalda frälsaren? Släkten Atreides får av universums härskare uppdraget att vaka över kryddextraktionen på planeten Arrakis, också känd som ’Dune’. Detta är en stor ära, då kryddan som utvinns där behövs för att vika rymden och färdas ljusår utan att det tar någon större tid. Men de enorma sandmaskar som lever där gör arbetet livsfarligt. Utnämningen är dessutom en fälla: klanen Harkonnen anländer snart för att anfalla sin eviga fiende, i ett lömskt samarbete med kejsaren. Paul och hans mor blir strandade ute i öknen och nu är goda råd dyra. Kejsaren å sin sida är utlämnad åt Gillets nåd. Det finns alltid en större fisk.

Det är inte så himla mysko. Jämfört med ”Eraserhead” är det en glasklar pixibok. Men det är ömsom konstigt och ömsom traditionellt berättat, ömsom påkostat och småhäftigt och ömsom fånigt och fult. Pengarna syns ofta på duken men de har inte alltid spenderats klokt. Inredningarna är ofta kitschiga snarare än mäktiga. Totos ”sakrala hissmusik” (som det uttryckes i någon filmguide jag läste för tusen år sedan) och Brian Enos stämningsfulla Prophecy-tema exemplifierar kluvenheten.

När Paul och hans mor träffar fremenerna i öknen uppstår total löjlighet. Inte nog med de fula näsmissprydnader som alla bär, dessutom går allt för fort och de ska plötsligt hitta på nya namn åt sig själva. I det seriösa tonfall som slås an blir hela sekvensen närmast kalkonartad. Efter detta blir allt ryckigare, hoppigare och känns nerklippt. Slutstriden är rörig och väldigt omäktig.

Men många var där! Såsom Patrick Stewart, Max Von Sydow och Sting. Den sistnämnde gör knappast sin största konstnärliga insats som flinande bad guy. Virginia Madsen agerar voice-over och syns i början och slutet av filmen.

Den här gången fann jag ändå ett visst nöje i denna allmänt avfärdade film, rentav ett par detaljer att uppskatta. Är man på rätt humör finns det något här och den blir verkligen sin egen värld, med några citat som känns som om de hittat en plats i åtminstone ett hörn av det allmänna medvetandet.

”Fear is the mind killer.”
”The sleeper must awaken.”
”He who controls the spice controls the universe.”

Men okej, särskilt bra är den fortfarande inte. Att David Lynch avsagt sig ansvaret för filmen, som i vissa klippningar rentav har den fiktive ’Alan Smithee’ som regissör, har säkert delvis med "kreativa meningsskiljaktigheter” att göra - som det brukar heta. Men även om han fått sin fulla vilja igenom tvivlar jag starkt på att det här hade kunnat bli riktigt bra. Det finns liksom så lite som tyder på det …

© Anders Lindahl
2020-01-25


Vilken öken!


Vilken fajt!

Originaltitel: Dune
USA, 1984
Regi: David Lynch
Med: Kyle MacLachlan, Patrick Stewart, Max Von Sydow, Sting, Freddie Jones, Linda Hunt, Brad Dourif

Genre: Äventyr, Fantasy, Sci-fi







     

Dela |